En kärleksförklaring, typ.

Även om jag idag känner att det redan är torsdag kväll, endast en natt kvar, fredag imorgon och efter en dags aktiviteter kommer han hem igen. Även om jag känner så nu kan jag inte minnas känslan av att ha honom här, hans hand i min blir lika ny var gång. Det är bara så här kvällen innan som jag känner "redan-känslan", hela veckan som passerat har dagarna gått långsamt och senast igår infann sig paniken över att det var så långt kvar till jag fick träffa honom igen.
 
Jag vill ha honom här av så många anledningar. Trygghet, sällskap, hjälp, avlastning. Men främst är alltid anledningen att det är här han hör hemma, att jag inte känner mig hel utan honom. Även om jag skulle vara ensam, utan varken barn eller måsten, med en egen karriär och vänner omkring mig skulle jag vilja ha honom i närheten dygnets alla timmar. Han är min människa, vi hör ihop.
 
Dock skulle det vara betydligt enklare att leva som fru till en veckopendlande soldat och ensam mamma till fyra barn om man inte hade just dem, barnen. När jag handlat mat idag och svängde förbi ljugarbänkarna i entrén med Vira i vagnen hörde jag en äldre herre kommentera mig. Avsiktligt höjde han rösten åt mitt håll samtidigt som han lutade sig mot sin vän och påpekade att "det var värst vad mammorna är unga nuförtiden!". Det stämmer knappast att man som 27 åring är vidare ung förälder tycker jag. På hans tid fick kvinnorna sitt första barn betydligt tidigare vågar jag påstå. Att det sedan var mitt fjärde barn som låg i enkelvagnen kunde ju inte han veta. Och att min äldsta där hemma är 10. Hur som helst så tackade jag för komplimangen och lämnade honom men en förundrad blick.
 
Inför imorgon har jag storslagna planer. Lola´s ena, av två, bästa fröknar på miniSats ska sluta och vi ska krama henne länge och väl. Efter det ska jag hämta upp ett par hjul jag köpt på blocket och på det följer en heldag på söder. Min vän och hennes bebis möter upp oss och med tanke på vädret lär vi fördriva dagen i någon park med en glass i ena handen och varsin bebis under andra armen medan vi puttar Lola i en gunga med den tredje. När restaurangen öppnar där min syster arbetar ska vi ta oss dit, dricka alkoholfria drinkar och äta en bit mat. Det är planer jag generellt känner skulle passa in med ett barn, kanske av den äldre sorten, typ min nioåriga dotter. Denna gång blir det med de två små. Jag känner redan nu att jag tagit mig vatten över huvudet, en riktig ice bucket challenge...



1 M:

skriven

Alltså din blogg, älskar den!

Svar: Tack! Va glad jag blir ❤️
Mirjam Andersson

2 Anonym:

skriven

Fantastisk bild!

3 Anonym:

skriven

Fantastisk bild!

Kommentera här: