Jag Kan Själv
En måndag-till-fredag måndag hade varit jobbig nog, idag är det en måndag-till-torsdag måndag, torsdag nästa vecka! Det är så hårt och ledsamt att jag knappt kan ta i det, känns nästan overkligt. Helgen sa bara poff, som de flesta helger försvann den bara. Som en enda lite längre dag småckfull med måsten där det tråkigaste/viktigaste hinns med och de roliga/spontana inte prioriteras. Vi snubblade på mållinjen när det kom till barnvakt om kvällen och fick istället välja att spendera ett par stressiga timmar utan de små i varuhus och med att transportera hem en ny säng till dem. Såklart jätte kul att vi hittade en sån där våningssäng som vi velat ha till dem. Såklart toppen att vi fick hem den i den egna bilen och att den nu står där den ska med nya madrasser och rena sängkläder. Såklart förutsägbart att vi inte skulle lägga våra röster på oss själva den dagen, utan på barnen.
Vi hann ju ändå med en kaffe på IKEA...
Från dag till dag och timme till timme svänger min vilja att vara tillgänglig som mamma. När jag känner att jag bara skiter i mig själv och ger mig hän till barnen mår alla bäst, jag också för ingen gnäller. Men ibland känner jag mig som en trottsig tonåring som bara måste stå och stampa med foten och visa att jag faktiskt också har en röst, ett tycke och ett tänk. Jag vill verkligen få gå på toaletten ifred, borsta mina egna tänder helst också med min egna tandborste som inte har kört ett varv runt badrumsgolvet innan. Jag vill då verkligen både brygga och hälla upp mitt kaffe själv, jag kan själv, jag behöver inte hjälp av en treåring att mäta skopor och av en ettåring att gräva i kaffesumpet från förragången. Jag vill ta ett och annat steg framåt i livet utan en unge på höften, en i handen, en som segar bakom och en som springer i förväg. Jag Kan Själv.
Men de har ärvt min envisa sida och de besitter förmågan att gnälla i falsett så jag ger upp.
Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.
Jag förlorar!