Alla lyckliga föräldrar
Jag vill be er alla lyckliga föräldrar att dra åt helvete (men jag gör det inte). Alla ni som "bara älskar att vara lilla hens mamma åtta dagar i veckan" och "inte kan förstå hur just lilla perfekta den kom in i just mitt liv". Det är ju lixom grejen med att vara förälder, det fula och det fina i samma, att du älskar det du får för du har inget jävla val. Jag har fyra barn. Fyra över lag ganska enkla ungar. De är oförtjänt smarta, ser fina ut för världen, har bra vänner och uppför sig som folk. Jag fick bra material att jobba med som förälder. ÄNDÅ tycker jag att det är för jävla jobbigt.
Det är lixom alltid något. Någon som är hysteriskt glad och tar all uppmärksamhet, någon som är hysteriskt ledsen och kräver rubbet eller bara hysteri i största allmänhet. Jag hinner aldrig andas, inte på djupet, och skulle jag råka sätta mig ner så punkteras jag likt en ballong och försvinner, så känns det. Jag älskar alla så att det gör ont, så att jag själv lider ibland, räcker det?
Jag är orolig HELA TIDEN. Det är inte myselipys och puttelinutt. Jag vill dö ibland för att det är så psykiskt jobbigt att vara förälder, från den suddigaste lilla plus på stickan och så långt jag kan föreställa mig framåt i tiden är oron konstant. För allt! Hur kan det då samtidigt vara världens bästa jobb att vara förälder? Det äter upp mig inifrån ibland, hur "alla andra" kan vara så tillfreds och lyckliga över föräldrarollen.
Otacksamt är det också. Inte ens de få dagarna som jag själv dansar segerdansen för att jag är en så bra mamma får jag ett tack. Då förväntas det bara minst lika mycket av mig dagen därpå.
Och det dåliga samvetet... (jag orkar inte ens prata om det!)
Jaaa, jag älskar mina ungar och att vara mamma, men inte hela dagen varje dag, det är omöjligt. Och till dig som sitter där med någon liten månaders-bebis som enda barn och skakar på huvudet åt min sanning, tyst bara, du har ingen aning.