Alla lyckliga föräldrar

Jag vill be er alla lyckliga föräldrar att dra åt helvete (men jag gör det inte). Alla ni som "bara älskar att vara lilla hens mamma åtta dagar i veckan" och "inte kan förstå hur just lilla perfekta den kom in i just mitt liv". Det är ju lixom grejen med att vara förälder, det fula och det fina i samma, att du älskar det du får för du har inget jävla val. Jag har fyra barn. Fyra över lag ganska enkla ungar. De är oförtjänt smarta, ser fina ut för världen, har bra vänner och uppför sig som folk. Jag fick bra material att jobba med som förälder. ÄNDÅ tycker jag att det är för jävla jobbigt.
 
Det är lixom alltid något. Någon som är hysteriskt glad och tar all uppmärksamhet, någon som är hysteriskt ledsen och kräver rubbet eller bara hysteri i största allmänhet. Jag hinner aldrig andas, inte på djupet, och skulle jag råka sätta mig ner så punkteras jag likt en ballong och försvinner, så känns det. Jag älskar alla så att det gör ont, så att jag själv lider ibland, räcker det?
Jag är orolig HELA TIDEN. Det är inte myselipys och puttelinutt. Jag vill dö ibland för att det är så psykiskt jobbigt att vara förälder, från den suddigaste lilla plus på stickan och så långt jag kan föreställa mig framåt i tiden är oron konstant. För allt! Hur kan det då samtidigt vara världens bästa jobb att vara förälder? Det äter upp mig inifrån ibland, hur "alla andra" kan vara så tillfreds och lyckliga över föräldrarollen.
 
Otacksamt är det också. Inte ens de få dagarna som jag själv dansar segerdansen för att jag är en så bra mamma får jag ett tack. Då förväntas det bara minst lika mycket av mig dagen därpå.
 
Och det dåliga samvetet... (jag orkar inte ens prata om det!)
 
Jaaa, jag älskar mina ungar och att vara mamma, men inte hela dagen varje dag, det är omöjligt. Och till dig som sitter där med någon liten månaders-bebis som enda barn och skakar på huvudet åt min sanning, tyst bara, du har ingen aning.
1 Anonym:

skriven

Jag kan lova dig att det är precis sådär för ALLA föräldrar. Det är dom som inte vågar stå för hur dom känner som "hittar på" att allt är en resa på rosa moln hela tiden. Kanske har dom en känsla av att vilja vara lite bättre än alla andra. Tror dock dom mår sämre innerst inne än vi föräldrar som faktiskt vågar stå för vad vi känner, och visa det. Och vi som vågar visa hur verkligheten ser ut, måste börja våga visa det ännu mer.

2 Anonym:

skriven

Kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Det finns ögonblick av total lycka men det finns också stunder då en bara vill skita i allt, och det måste ju vara fler än vi som tycker så.

Måste bara säga att jag även i ditt föregående inlägg kände så väl igen mig. Min 3-åriga dotter älskar sina klänningar och den bästa komplimangen är att säga att hon är "fin", vilket hon själv tycker hon är när hon har sina klänningar på sig och hennes högsta dröm är att ha långt hår. Själv blir jag förtvivlad och vill bara gråta då.

3 Erika:

skriven

Tack för att du sätter ord på mina känslor! Jag älskar mina barn men ibland undrar man vad man gett sig in på. Precis när man tror att man har det under kontroll och vet hur det funkar så kommer det någon ny grej. Eftersom jag inte känner mig som den bäste föräldern eller den där föräldern jag tror att jag måste vara försöker jag överkompensera på andra områden som städning tex. Ibland skulle jag vilja låna min mans huvud för en dag, jag har en känsla av att det är lugnare där inne 😏

4 Jenny:

skriven

Jag håller med dig helt! Jag har själv fyra ungar och jag är i din ålder. Jag fullkomligt älskar att du står för att du känner så här. Du är inte ensam, mamma-rollen är allt annat än enkel! Vi gör så gott vi kan och det duger! Fortsätt kämpa och sluta aldrig skriva, du sätter nog ord på många mammors känslor! 💕

5 Tanja:

skriven

Du skriver så fantastiskt! Jag är en ny följare och du föll direkt mig i smaken. Så fin, hälsosam, välvårdad, vältränad kvinna! Jag beondrar såna starka kvinnor som du. Att ni orkar få ihop vardagen, 4 barn, hemmet, en hälsosam livsstil, träning och plugg... Jag känner igen mig i mycket i dina inlägg. Jag är dock inte lika stark, skulle aldrig kunna klara mig själv med barnen, jag är från en annan kulturdock så hos oss är det vanligt och normalt att min mamma ställer upp och sitter med mitt barn samtidigt som det andra barnet bor med sin far. Så jag får utrymme att sova, gå till skolan, träna, göra hemläxor, ta hand om mig själv och ha mitt privatliv på helger. Jag är oerhört tacksam för min mammas hjälp, med jag skäms att jag är värdelös som förälder för jag skulle inte kunna göra allt det där, plus handla, laga, städa, väcka barnen, ta de till skolan, hämta de och inte sova på nätterna. Man ångrar ibland och skäms.
Snälla kan inte du fortsätta med bloggen?

Svar: Tänk att jag läste din kommentar först nu. Nästan ett år senare. Jag har saknat att blogga och är nu igång igen. Hoppas lusten håller denna gång <3 Tack!
Mirjam Andersson

Kommentera här: