Prinsessa

Vi dansar i vardagsrummet, den här eftermiddagen precis som så många andra. Jag älskar att dansa med barnen, jag går på känsla och inlevelse hela vägen. Så ful att det inte är sant och ändå ser de på mig som att jag är en prinsessa. Jag känner mig som en också, jag är en, dess blickar berättar det för mig. Mitt i allt vill min stora byta om till klänning. Hon tar fram en svart, glittrig med spetsar och rosetter och you name it.. Jag hjälper henne i den och precis som en vuxen kvinna lutar hon huvudet framåt åt sidan när jag knäpper.

Det knäpper till i mig, i min själ och om mitt hjärta. Min lilla flicka. Hon fnittrar av förtjusning, snurrar ett varv och ansluter med ett "jag är så fin"!
Hon är det. Hon är finast i världen. Men det beror inte på klänningen och desperat letar jag efter meningar att leverera till en treåring för att få denne att förstå att hon är minst lika fin i en sopsäck. Mitt mamma-hjärta börjar slå hårdare. Pulsen ökar. Prestationen blir till ångest. Vi dansar vidare men jag utan friheten i själen.

Lillasyster får syn på sin syster och stannar mitt i danssteget. Hennes blick fokuserar och hon smeker med båda händerna över det skimrande tyllet. Jag ler med hela ansiktet när jag ser hur hon beundrar sin syster men lika snabbt som jag föll i lycka ska jag snart ramla ner i sorg. Sekunden senare tar hon sina knubbiga fingrar och för dem över sin tröja. Hon ser ner på sin tröja och i hennes ettåriga blick kan jag tyda att hon även ser ner på sig själv.
Jag såg i hennes ögon att hon jämförde sig själv med sin storasyster och min desperation kommer tillbaka. Jag vill hämta en minst lika puffig och piffig klänning till henne men vi har ingen. Samtidigt som jag inte vill att det ska sitta i kläderna (eller skorna, eller hårfärgen eller vikten).

Jag tackar för dansen och går och gråter i köket.

Kommentera här: