Hårda slag
Lika oförberedd som jag var på att det skulle bli måndag i början av denna vecka är jag på att min man kommer att vara borta till fredag. En fyra dagars vecka och min hjärta tror typ att det ska vara så för alltid.
Jag kan inte bli klok på att det här livet som vi lever fortfarande kommer som en jävla chock för mig, vecka ut och vecka in. Och det blir bara svårare. Ni som trodde att det var värst i början, tveklöst nej. Att sedan veta att det var lättare igår än vad det är idag, och imorgon kommer vara ännu tuffare, driver mig till vansinne. Jag hade väl ändå hoppats lite på att det hårda smällen skulle vara den första och att slagen sedan, under årens gång, skulle mattas ut, förlora kraft och tillslut bli trötta. Tvärtom, det ena slaget efter det andra bildar bara starkare muskler som gör de kommande smällarna ännu hårdare. Jag borde bli imun, lära mig att stänga av smärtan likt en kampsportare. Istället blir jag öm och ännu mer sårbar.
Och det som gör ondast är nog att jag har så jävla fel ibland.