Inte kvinnan för jobbet

Att det alltid är någon, det tar fan kol på mig! Dygnets alla timmar så är det alltid någon.
Någon som ska ha något.
Någon som är sur och arg på mig.
Någon som vill ha hjälp med vad som helst.
Någon som måste synas och bli sedd och bli hörd och lyssnad på med tålamod. TÅÅÅLAMOOOD.
Jag hatar ordet när jag inte äger det.
Kan det finnas tålamod att köpa i pillerform? Eller ännu hellre i flytande lösning med en sisådär 14,5% alkohol i.

Idag (och många andra dagar) är jag inte kvinnan för det här jobbet. Min blick delar sig, jag skelar utav helvete och ser ingenting. Ingen alls. Jag hör men jag kan inte lyssna. Orden från den ena ungen åker slalom med orden från den andra. Det blir oljud i luften som viner fram och BANG, en smäll i mitt huvud. Kvar finns bara tinnitus.

De får vara sura och arga om de vill. Med all rätt. Barn gör som föräldrar gör. Jag är också sur och arg på mig själv.

Kommentera här: