Packa pappas kappsäck

Jag andas ut. Långa jävla andetag och det jag trodde skulle generera total ångest har istället lyft en sten från mina redan nedtyngda axlar. Jag har mailat skolan och bett om ett par veckor extra på kursen jag läser. Jag skäms för att jag inte pallar tempot samtidigt som jag skrattar åt mig själv som står i skam. Jag har för fan en melon mellan benen och tre vildingar i olika åldrar att styra upp, min man är hemma aldrig och jag börjar gråta för allt och ingenting. Det är okej att vika sig, jag vet det och nu känns det så mycket bättre.
 
Imorgon åker vi till landet, via min mamma och bonuspappa som är bosatta halvvägs till västkusten. Ikväll ska jag genomgå den mest påförestande fas jag vet, att packa. Men bryter jag ihop på vägen så slänger han upp mig över armen och bär mig sista biten. Han är stark min man. Ikväll kommer han hem.
 

Om de ändå var så fridfulla som de ser ut!