Höjer rösten
Alla dessa jävla motgångar. Mitt karmakonto måste ligga back med tanke på hur livet behandlar mig just nu.
Jag hör om föräldrar som aldrig höjt rösten emot sina barn. Jag undrar vad de barnen gör, jag vet absolut vad de inte gör i alla fall.
När jag kommer tillbaka in i köket efter att ha plockat upp diverse julklappskassar och matpåsar under vagnen står minstingen på bordet och dansar. Storasyster hejar glatt på från åskådarplatsen på golvet en bra bit bort. På bordet står datorn öppen för hon har satt på musik. Mellan de små, men snabba, benen står tre glas till bredden fyllda med äpplejos. I två av dem finns sugrör och i det tredje isbitar. Den äldsta av tjejerna har fixat något att dricka till oss påpekar hon stolt. Ibland räcker inte tanken tyvärr.
Jag hinner inte fram till bordet innan lilla välter ut sin egen plastmugg i ett försök att fånga upp den för att dricka mitt i ett danssteg. Jag skjuter datorn åt sidan för att rädda den från floden av jos som nu strömmar över bordet. I ren förvirring tar Lola ett kliv ut från bordet utan en tanke på att underlag fattas hennes fot. Jag är där, jag hinner fånga henne under armen samtidigt som hon hinner sparka omkull de sista två glasen. Ner från bordet faller dem och ett regn av vätska och glassplitter sprider sig över våra fötter.
Det är då jag undrar hur föräldrarna som inte höjer rösten reagerar?
Speciellt när det slår mig att dammsugaren står i det baklåsta förrådet!