SoldatensFru

Det svider i mitt hjärta och vrider sig i min mage över rollen som mamma. Ibland finns det en känsla av välbehag, men bara ibland och det är mer sällan än man kan tro. Ibland finns inte med i någon kalender, inte heller "nåndag" även om just denna är, för mig, ständigt fullbokad. Jag menar inte nu bara svid och vrid inuti kroppen på grund av dåliga saker eller jobbiga dagar. Jag upplever det annars också. Lika ont gör det att lämna dem efter en bra vecka tillsammans som efter en sämre. Lika ansträngande är det att se dem växa upp i en värld av kärlek som av smärta. Hur jag än vrider och vänder på mina känslor blir jag av dessa utmattad. Vad är rätt och vad är fel? Min första tanke är att jag alltid och oavsett vill skydda mina fyra barn från allt ont, från all smärta och lidelse. Men hur skulle de då klara sig genom livet? Samtidigt som jag vill bespara dess små hjärtan från sprickor som bildar ärr vill jag ju att de ska få ett brett känsloregister och kunskap i vad som för dem upplevs som gott och ont.

 

Och var går gränsen?

 

Att vara förälder är svårt. Det bästa och som finns men också det svårast jag vet. Kanske beror det på att jag tar den rollen på lite för stort allvar, eller beror det på att för många andra inte gör det?

 

Det är många och stora frågor som snurrar i mitt huvud idag, som alltid de dagarna alla far och timmarna blir för långa för mig att hantera. Jag promenerar flera mil i hopp om att rensa ut oredan och fylla på med endast luft, oftast gör det susen men idag var luften oren och jag höll andan. Allt finns kvar nu när mörkret fallit och de små somnat, jag är ensam kvar med skiten. Jag saknar honom. Jag saknar mig själv utan huvudet, med endast hjärtat och två starka armar. Med vilja, passion och driv. Nu finns bara hjärnan på högvarv och trötthet kvar.