Imorgon firas ingen bröllopsdag

Samma kväll då min man friade till mig började vi planera bröllopet. Att jag alltid sagt att jag vill gifta mig fredagen den trettonde stod jag fast vid, vilket inte gav oss alla valmöjligheter inför vår stora dag. De närmaste var augusti samma år och därefter maj året efter. Jag minns att han tyckte maj då kommande halvår redan var fullspäckat med både aktiviteter, happenings och utgifter. Månaden skrämde mig då jag verkligen ville gifta mig på sommaren, (i Sverige kan det ju dock vara höst redan i augusti också) vi gifte oss i augusti samma år.
 
Idag är jag glad över att vi inte firar bröllopsdag imorgon, det är ett flertal dagar nu som kommer att kännas som måndagar då han inte kommer hem igen förrän nästa vecka och då jag inte heller har de stora denna vecka är jag orolig över ensamheten som intar hemmet när alla gått och inte kommer igen.
 
Jag åt choklad till frukost imorse. Egentligen var jag inte så sugen men det gick fort och minsta tanke på att behöva tänka gjorde mig gråtfärdig. När jag ringde honom för att klaga över vad som helst för att få medlidande kunde inte mina återhållna tårar stå still längre. Att börja en ny tjänst som innebär ett liv borta från familjen är inte att rekommendera några som försöker skaffa barn eller är gravida. Vill ni lära av egna misstag, gör så, eller ta mitt råd till er. Jag önskar inte ens min värsta fiende de känslor som finns inom mig ibland. Mitt självhat över att ha trott att detta skulle fungera, min envishet som inte sätter stopp. Men jag vill ge det en ärlig chans också, en som inte bygger på befruktningsförsök och graviditetshormoner. En som bara bygger på en familj av kärlek som försöker stötta varandra att uppnå sina drömmar. Som är för varandra i nöd och lust, precis som vi lovade.
 
Imorgon firas i alla fall ingen bröllopsdag men i augusti gör vi det, det finns däremot inget som säger att vi kan vara tillsammans den dagen heller. Men det tar vi då...