Att vara gravid

Att vara gravid gör mig verkligen helt dum i huvudet. Inte för att jag i vanligt tillstånd är så smart men jag kan klara av att göra många saker samtidigt, komma ihåg och planera är min grej. Med många bollar i luften jonglerar jag som bäst, inte nu. Jag kan komma på mig själv med att sitta och stirra ut i ingenting och förlora mig i att tiden går. Jag kan våndas över saker jag behöver ta mig för så att de till slut blir så ansträngande att jag bryter ihop, när själva projektet i vanliga fall inte ens skulle räknas som ett projekt utan en bagatell man fixar lite snabbt i förbi farten.
 
Jag var på sjukhuset imorse med min remiss för blodprov. 5 minuters bussresa och lika länge i väntrummet innan det var min tur. Lola satt på en pall bredvid mig och tittade på ett tecknat avsnitt när sköterskan snabbt stack mig i armen och sen var det klart. Efteråt gick vi och fikade med kaffe och bulle. Att fasta fram till 09 var inte alls livsavgörande som jag trott igår och då gråtit över. Jag svimmande inte en enda av de tusen gånger jag föreställt mig och inte heller ramlade jag av bussen med vagnen och slog ut både tänder och förstånd. Jag behövde inte be någon om hjälp vid informationen utan en trevlig tant mötte mig och visade vart jag skulle gå. Jag tog mig långt utanför min gravid-bubblas bekvämlighetszon och när jag slås av det och känner stolthet över mig själv börjar jag såklart att gråta hejdlöst.