"Den killar och sticks"

Det som vanligtvis brukar vara små kliande bubblor på min hud och konsentrerade till bara knogarna och armvecken har nu blommat upp till vätskefyllda bölder över precis hela kroppen. Jag tvättar ihjäl mig, ingen är så ren som jag, jag smörjer med det bästa och dyraste människan kan ta fram från naturen, jag vill inte ha kemikalier på min trasiga hud. Jag får panik. Jag känner mig så jävla äcklig.
 
Någon form av hudläkare skulle såklart behöva uppsökas med det är en djungeln jag inte känner till och jag är livrädd för alla människor i vita rockar. Jag till och med bröt ihop i väntrummet på vårdcentralen idag när jag var där med Lola, detta trots att allt var helt okej med henne. Lite feber och hosta, inget farligt alls.
 
Det är något med miljön på sjukhus och kliniker, det är något med ljuset, ljuden och lukterna.
Det är inte första vintern min kropp reagerar såhär på kylan, i samband med första snön ungefär slår det till, och det slår aldrig fel. Jag brukar kunna underhålla det hela med dyra krämer, korta naglar och otaliga timmar i solarium. Det är verkligen inget jag varken står för eller rekommenderar annars men i detta fall lindrar det, att det sedan säkert ger mig värre symptom i framtiden får jag ta tag i då.
Som läget är nu finns inte tiden att sola flera gånger i veckan, inte heller kan jag stå emot frestelsen att klia tills det blöder. Minsta lilla nervositet och jag är där med naglarna. Minsta lilla stress och minsta lilla ångest likadant. Och det är inte minsta lilla, det är mesta möjliga nästan hela tiden ...