Gravt melankolisk
Efter fem är jag själv kvar i parken med mitt barn. Gården med djuren stänger och till och med personalen går hem. De få personer som går på den lilla vägen igenom gungor och kanor har matkassar i händerna och nycklar i fickan som snart ska låsa upp en dörr där någon väntar innanför. Alla är hos sin familj utom jag och min yngsta dotter. Det är inte så men det känns så och då är jag mest ensam i världen, fast i en kropp som behindrar mig, fast med en ettåring som begränsar mig och fast i en familj som jag så omsorgsfullt valt och prioriterat för att sedan leva utan dem mestadels.
När min syster vrider sig hemma i sängen i magkramper hör jag på henne hur hon lider. Ändå önskar jag att byta med henne för att få någon som kommer till mig med blåbärssoppa och ömma smekningar. Jag vill gå i alla skor utom mina egna just nu och jag vill utföra allas sysslor utom de som tillhör mig. Jag vill inte plugga, inte laga mat, inte byta blöjor. Jag vill inte vänta på vårt fjärde barn, inte på min man och inte på de stora. Jag vill ha allt nu, på plats med en gång och lyckan i fickan - min att ta fram när helst jag känner för det.
Den finns runt mig, lyckan, men den tillhör inte mig. Jag ser den i andra och ibland kan jag då smittas av dess värme och bländas av dess ljus, men den är inte min.