En picknick i parken ...
Jag tror att jag gör det lätt för mig när jag bestämmer mig för pizza-picknick i parken istället för att handla och laga middagsmat till mig och barnen. Min syster vill vara med och erbjuder sig att handla kalaset på vägen från jobbet. "Perfekt"! tänker jag då hennes tajming resulterar mer i middagstid än vad det gjort om jag köpt med maten då vi passerar, direkt efter förskolan.
Timmen jag trodde att jag tjänat och tålamodet jag trodde att jag vunnit kastades tillbaka i mitt ansikte likt en boomerang som jag själv triumferande sulat iväg.
Samtliga fyra barn gnällde och bråkade om varför inte maten var klar och hur lång tid det kunde ta att handla en pizza eller två. Hur fan jag än la filten på gräsmattan så låg den fel för någon och en tredje fick inte plats och en annan kunde inte sitta så för det gjorde ont och en fjärde försvann. Jag vill gråta och jag börjar smått - men så dyker middagen upp och alla är lugna. I typ tre och en halv tugga.
Då jävlar vänder de små på steken och ska plötsligt överösa mamma med kladdiga pussar med munnen full med mat och kramas och klappas med flottiga fingrar på nya vita t-shirten. Att de höll på att dö av hunger ett par minuter tidigare är tydligen redan bortglömt och nu vill alla hellre batikmåla mina kläder med ostflott och frityrolja.
Vi går hem. Det är 200 meter och tar 35 minuter.
Imorgon ska vi föräldrar till barn i femman se en musikal barnen har gjort, därefter ska det spelas brännboll och grillas hamburgare till middag. Vuxna och barn. Hela familjen och "alla syskonen är såklart välkomna".
Jag längtar...