Min värsta fiende
JAG VISSTE DET!
Jag vill bara skrika rakt ut, det var för bra för att vara sant. Att starta en vecka med kraft och energi, att tro sig ha funnit någon form av styrka. Så fel.
Jag förstod precis vad som orsakat min extra lilla livsglädje när det var dags för den att försvinna. Att jag inte kunde se det hela tiden förstår jag inte. Plötsligt var den borta. En snabb puss i hallen med skorna på och direkt efter åker han iväg i hissen. Han tittar inte på mig längre då Lola sliter hans blick till sig och vinkar glatt.
-"Hejåå hejåå" säger hon och fnissar och hans vackra ansikte försvinner de sju våningarna ner till bilen som väntar på honom utanför porten.
Min son var hemma från skolan idag då han hade feber igår och jag hade verkligen lyckats förtränga faktumet att det var hans pappas vecka och att han efter skoltid skulle åka med honom hem, varesig närvaro i skolan eller inte.
När de skickas iväg på morgonen känns det inte alls likadant, jag kan se deras slutdestination i huvudet. Jag kan fantisera om vad de gör och hur de mår. Jag kan visualisera deras dagar. När de är där har jag ingen bild, inget grepp.
Jag vill stänga in mig resten av veckan och inte träffa någon för att slippa säga hejdå igen. Det blir för många farväl. Min förbannelse i livet är att jag ständigt blir lämnad av de jag älskar. Varesig jag eller dem vill det. Så har det alltid varit och det verkar inte ljusare just nu än att det kommer att fortsätta på samma bana.
Kan man lära sig att tycka om ensamheten?
Den är min värsta fiende, den och kylan, och nu är dem på lag! Snacka om att jag ligger under.