En bra dag

Som hastigast imorse kröp jag ihop i sängen och tittade på Luciatåget som SVT sände. Min man kom in med frukost till sovrummet lagom till sändningen var slut. Trots tre barn blir det inget firande vissa år, så är det väl bara. Jag kan sakna åren på dagis när det ordnades och fixades men samtidigt glädjas åt att slippa det. Inte själva firandet såklart men allt där omkring. Vem som ska vara utklädd till vad eller utklädd över huvud taget. Alltid är det något barn som kissar på sig av nervorositet och någon förälder som bara ska ta ett kort till när samtliga står uppradade och tvingas le.
 
Vi åt i sängen för att jag mådde för illa för att sitta i köket. Jag tycker knappt om frukost på sängen annars, det smular ner och är klumpigt, speciellt med barn. Det finns aldrig någon bra plats att ställa kaffekoppen.
 
Stärkt av koffein beslutade jag mig för att bara gå. En sväng till solariet kändes lagom, skönt och vettigt. Jag trippar med lätta steg och tar djupa andetag av den kalla luften. Det kommer bli en bra dag, det känner jag.
Sedeln jag lånat ur min dotters plånbok är lite skrynklig, jag stryker den med handen innan jag håller in den i automaten som ska göra guldpengar av den. Den åker in, och ut igen. In och ut. Om och om och om igen.
 
Tålamodet brister i takt med att illamåendet slår till igen. Jag byter sedeln mot en ny i frisersalongen bredvid. In ... och ut. Jag knögglar ihop lappen och trycker ner den i jackfickan och stampar med fötterna hela vägen hem igen.
I hissen upp kommer tårarna.
 
Nu är vi nyligen hemkomna efter en fantastisk kväll för vuxna. Lola fick fredagsmysa med min vän och hennes son och jag och Per fick fira vår 40 månaders bröllopsdag på tu man hand. Jag lugnade mig efter min motgång imorde ett par timmar senare och kom iväg på både träning och konstgjord sol.
Och jag hade rätt imorse, det blev en bra dag. Kanske bara inte hela dagen.