Upp å ner, ner å upp...

Motivationen är lika med noll. Inte när det kommer till att skriva, då är det bara inspirationen som saknas. Det är som att sidan jag vaknade på imorse varken är rätt eller fel, bara upp och ner. Jag har byggt upp ett berg av ansvar och måsten som jag lindat in i tejp för att få det alla hålla. Jag har gjutit fast det på en ställning som jag sedan placerat på mina axlar. Med denna tunga annordning har jag kämpat, ömsom pumpat vikten i knäböj med ett leende på läpparna och min vinnarskalle har gett mig en kick. Ömsom har jag gått på lina flera tusen meter över marken, livrädd att falla. Nu står jag still, jag tar i mitt sista för att få av det tunga paketet men rösten sviker mig i mina försök att be om hjälp. Det går bara inte.
Jag kanske bara kan lägga mig ner er stund, låta skiten finnas kvar över mitt huvud och bara samla kraft för att ta mig upp igen.
 
Middagen igår gick jätte bra och känslan av familj sparkade ut tanken på gäster. Min mensvärk känns i hjärtat mer än någon annan stans. Hon var så vacker, i värsta "jag är beräknad om en vecka men hur lugn som helst" auran. Inte stressad, inte rädd. Även om jag vet att hon har krämpor som gör det jobbigt för henne så syntes det inte lång väg. Jag önskar att jag kommer känna mig så fin som hon var i mina ögon med sin bebismage när det är min tur, om det blir min tur igen.
 
Nu ska jag gråta ut, ta en varm dusch, äta lunch och vända den här jävla dagen till någonting bra...