Vi ska bli sex

Hösten hade knappt tagit fart och jag räknade på fingrarna. September, Oktober, November. Jag fortsatte matcha månaderna med antalet fingrar på mina händer, alla utom ett. När nio fingrar pekade uppåt var jag på den månad då bebisen skulle komma. Jag hade inte testat ännu men jag kände i hela kroppen att jag var gravid. En dag sen på det och jag var säker.

Att jag de kommande månaderna vid samma tid ska vara lika säker som då vet jag inte ännu. Att jag gång på gång ska chockas över besvikelsen och att min kropp ska, på ännu ett plan, bli min fiende i kampen om lycka. Jag vet ingenting och timmarna innan jag gör testet är alltid de bästa. I huvudet är jag med barn men i kroppen inte, det är dock det sämsta resultatet.

Då jag tror mig vara gravid tror jag mig även ha cravings. Just den gången är det bakelser som lockar. Gräddiga, söta och feta. Jag måste ha Napoleonbakelser, säger jag till min man som inte är sen på att haka på en onyttighet. De fastnar ju inte på honom utan blir till en magruta till, inte en rumpa till som på mig!
Jag gör testet först för att kunna fira sen. Vi äter inga bakelser den dagen, inte månaden efter heller eller följande efter den.

Däremot kommer dagen då tårtkartongen knuten med rött sidenband står mitt på köksbordet. De höga ljusen är tända och i våra finaste champagneglas bubblar det av alkoholfritt. Barnen vet redan och de som förstår har både gråten och skratten i halsen. De söker min blick lite för ofta och de ler av lyckan över att kunna hålla en hemlighet. Han har varit borta i tio dagar och de senaste sex har jag vetat om livet som växer i min mage.

Han ser frågande på mig och drar sakta i bandet som löser upp den stora rosetten. Meningen "Va gott med bakelser" får min äldsta dotter att titta mig i ögonen och ljuda med läpparna "Du sa ju att han skulle fatta". När mina tårar trillar gör polletten det också och snart rinner det för alla i familjens kinder, av lycka.

Lola påminner oss snart om att det faktiskt ska ätas upp också ...