Söndagsångest
Snart är vi uppe i en vecka igen och jag börjar känna paniken i saknaden. Jag tror att det är där min andra gräns går. Den första är helt klart när han åker, hur olidligt det än kan vara dagarna som följer kan jag hantera dem med gråt och svordomar. Det som händer nu vid den andra gränsen är någonting annat. En uppgivenhet av sorg och panik då ingenting hjälper när det dalar. Jag är stark mer än svag men känslan i svagheten är tusen gånger känslan i styrkan. Det kanske grundar sig i att styrkan inte är styrka utan endast ren och skär överlevnad, jag tror att jag är stark för att huvudet är över ytan, för att jag inte drunkar just där och då.
Imorgon åker barnen igen. Söndagar är en ångest dag utan like. Alla veckor och oavsett är det någon som snart ska åka och denna någon är aldrig jag.