Det är inte lätt när det är svårt

Det är resor som den här som gör att jag kommer till insikt om vilken tur jag haft tidigare. Från att jag låste om oss, torkade tårarna i trapphuset och bar upp min lilla tjej så hennes ivriga hand fick trycka på dörrknappen har allt gått åt helvete. Porten öppnar sig till hela den stora världen och hon grips av någon form av storhetsvansinne. När barnen tar sig vatten över huvudet är det föräldrarna som får agera livräddare. Vi kastar puffar och ringar och samtidigt som vi sjunker plaskar de glatt vidare ovetande om konsekvenserna. Jävla ungar ibland alltså!
Vill inte åka vagn. Vill inte bli buren. Vill bara gå själv - På bilvägen!
Vill inte sitta på bussen. Vill inte stå på sätet. Vill bara springa - I gången mellan sätena.
Vill inte bli matad. Vill inte äta själv. Vill bara ha russin - Och kasta.
Jag lyckas för en stund släppa tankarna på de kommande dagarnas ensamhet och den ledsna klumpen i halsen förvandlas till en sten av vrede och uppgivenhet.
Väl på tåget nu sover hon äntligen och barnen som skriker runt omkring mig är inte mina. Jag lider när jag ser att föräldrarna skäms. 
 
 
Vad gjorde vi föräldrar innan kaffet fanns?