Vi lyckades, igen
Det är lördag morgon, tidigt. Adventsstjärnan i rummet utanför lurar mig om morgon. Jag vrider mig några varv i sängen innan jag kliver upp. Bredvid mig ligger min minsta dotter och sussar. Gråt i natten har fått mig att hämta henne in till mig. Att det är mina tårar och inte hennes har jag glömt redan.
Jag är tre dagar sen och för första gången på ett halvt år känner jag inte av någon graviditet. Alla de månader som passerat då vi försökt har jag blivit skengravid på en kvart och jag har varit så säker man kan bli utan att veta att man har fel.
Nu ligger testet på hyllan och stirrar på mig. Gör det bara, tänker jag högt. Kissa på det, ta smällen att inte vara på smällen, gå och lägg dig och när du vaknar igen har spänningarna släppt och mensen kommer, precis som den alltid gjort efter ett negativt test.
Om några timmar har jag ett inbokat träningapass och efter det kommer tjejerna hit för en heldag. Jag har planer för dagen, tänker jag och tar ett djupt andetag. Luften håller sig kvar och jag vågar inte andas ut. Jag känner syret sprida sig i kroppen som sakta vaknar till liv. Jag spänner alla muskler i min kropp. Jag känner mig stark. Idag kan jag ta en motgång, ett nedderlag och en förlust.
Den lilla stickan färgas rosa av strålen och snabbt kan jag urskilja ett streck, ETT streck. Med kraft kastar jag testet i handfatet och låter huvudet vila i mina händer. Hur kan det vara så svårt att få det man redan vet bekräftat?
När jag samlat mig en aning fryser jag och längtar tillbaka till sängen. Jag lägger stickan på kanten av handfatet och tvättar händerna tills vattnet blir så varmt att det känns som is mot huden. Det svider, långt in i själen. Men vänta, testet ser inte längre ut som det gjorde när jag slängde det ifrån mig minuterna tidigare. Det har bildats ett streck till, ett strack som korsar det andra, likt ett plus.
Väl tillbaka i sängen kryper jag tätt intill den lilla kroppen som jag och min man skapat tillsammans. Något liknande har vi gjort igen. Jag kysser hennes rosiga kind och viskar i hennen öra:
- "Du ska bli storasyster!"
Nu börjar den riktiga utmaningen. att hålla käft tills på torsdag när Per kommer hem.
Det här inlägget är tidsinställt tills nu så vid det här laget vet han också. Hur jag berättade det och vilken reaktion det resulterade i delar jag med er snarast.
