SoldatensFru

Imorgon.

Det har gått så lång tid nu att jag knappt kan greppa det men imorgon kommer han hem. Jag är glad för det såklart men mitt i lyckan kan jag inte hjälpa att känna rädsla över hur det kommer bli när, det som nu är en evighet i mitt hjärta, är en kort period i framtida sammanhang. Det kommer komma tider när 11 dagar är en kort period och en vanlig är månader. Det normala kommer att pushas hela tiden tills ett vanligt familjeliv är sådant som bara finns på film, för andra, inte för oss. När det kommer smygande kanske vi kommer vänja oss, kanske jag kommer överleva. Lite som med en graviditet - skulle man bli med barn i åttonde månaden direkt skulle man dö på fläcken. När det smyger på en växer acceptansen fram och tillslut kanske jag har glömt hur vi en gång hade det, med heliga tacomiddagar, torsdagssoppa och serierna vi såg på tv när barnen hade somnat.

 

 

Men än har jag inte glömt, än svider det.