Som på film

Till er som trott att han, utan att varken tänka eller packa, hoppade in i en av Försvarets militärreggade bilar och i ilfart brände mot Stockholm bara minuterna efter vårt samtal igår. Till er vill jag säga att ni har fel.
Det hade varit som på film men vid det här laget borde både ni och jag veta att mitt liv är ingen romantisk komedi. Jag vill berätta en hjälte saga om hur min man går genom eld och vatten för mig, om hur han bär mig på sina bara axlar när jag har minsta lilla skoskav och om hur han kysser mina tårar en efter en. Kanske i tankarna men inte i praktiken. Han tröstar med ett "Du är så mycket starkare än du tror", följt av att han kanske kommer loss några timmar tidigare på fredag.
 
Hans sätt att hantera situationen får mig att inse att det kanske inte är så jävla farligt trots allt. Jag känner ingen annan som är tränad i nödsituationer så som han är och det gör mig lite lugnare bara av att han inte flippar ur.
 
Jag tar några djupa och rycker upp mig, försöker hänga kvar i något hållbart och stadigt utan att tänka på att den här grenen snart brister den också.