v.11, pirr och berättelser

I mitten av vecka 11 och boom, där kom magen. Om jag fick må alla dagar som idag, både som gravid och inte, skulle jag vara nöjd. Jag kanske förmodligen inte skulle älska mer eller hata mindre utan vara i en form av balanse. Som när det planar ut efter en berg och dal bana och man lixom får tillbaka andningen. När faran är över men pirret ändå finns kvar. Men efter ett tag skulle väl även det avta och det enda som fanns kvar inom en var viljan att åka igen. Nöjd är nog inte för mig.
 
Just nu pirrar det i alla fall fortfarande och ikväll kommer han hem. Vi ska äta gott och inget mer, bara vara, hela helgen. Veckan som kommer sen är alla barn hemma igen, då är ensamheten inte lika hård även om den är stor då med. Jag kan sakna att vara själv med de stora så här efter lov och semestrar. Att få vara den enda vuxna och i och med det det garanterade förstahandsvalet. Även om min man inte är deras biologiska pappa blir han ofta vald först, mestadels till det roliga. Jag får det överblivna gnället och alla måsten. Det är okej för rättvisa finns inte.
 
Jag är sugen på att berätta om nått, så som jag gjorde om när min man friade eller ur vi träffades eller hur jag träffade mina stora barns pappa. Däremot kommer jag inte på nått direkt. Eller, jag kommer på massor men mitt bristande självförtroende gör mig feg för att dela med mig av sånt jag inte är säker på om ni vill höra om. Löjligt av mig då det här är min blogg och jag kan skriva va fan jag vill ...

Hur som helst, är det något ni vill prata om? (Fy fan va jobbigt nu om ingen skriver nått!)