Dålig mamma

Ingen direkt måndagsångest att tala om då hela den förra veckar var en lång sådan. Dock har jag drabbats av någon form av gravid-pms, så sur och grinig som jag kännt mig i eftermiddag och nu på kvällen var det länge sedan jag var. För det är just det, en känsla, jag kan inte styra den men som tur var tygla den en aning. Sakerna jag vill göra och säga håller jag inom mig för jag har då ingen rätt att ta ut dem, absolut inte på barnen som har uppfört sig över förväntan för att vara en måndagkväll.
Rättare sagt, de har varit underbara vilket gör känslan av att vara grinig ännu värre!
 
Det börjar på eftermiddagen, lagom till att min äldsta dotter kommer hem. Jag sitter i ett samtal med en annan klassförälder i sonens klass, på onsdag ska vi tillsammans ansvara för en aktivitetsdag för klassen. Som vanligt har jag tagit på mig mer än vad jag klarar av och hinner med, eller hinner kanske jag gör men jag orkar helt enkelt inte. Hon är trevlig som fan och engagerad som få, hon har utan tvekan gjort mest av oss alla i gruppen och i jämförelse är min insatts löjligt liten. Jag vill också se fram emot dagen som hon gör och inte klaga på mitt åtagande. Min mest klämchecka röst avslutar samtalet och efter det kommer super-sura-sunk-känslan och bestiger alla mina sinnen.
 
Jag behöver handla middag men jag orkar inte ta med alla barn, jag orkar faktiskt inte ta med något barn så när de äldsta erbjuder sig att passa den yngsta sticker jag innan de hinner ångra sig. Jag är snabb men väljer såklart kassan där gubben framför är allmänt sinnesförvirrad och har ett ofungerande kort och inget legg och inget liv. Jag vrider på mig och suckar högt och glömmer totalt där och då i kön att det, bara för några veckor sedan, var jag som stod i hans situation - med ett kort som krånglade och en läsare som hakade upp sig, utan legg, utan kontanter.
 
Barnen vill hjälpa till med middagen, äldsta dottern tvättar yngstas händer. De roddar med pallar och skärbrädor och delar upp arbetsuppgifter. Vid minsta fråga vill jag bara ta över och laga maten själv, helst ensam i köket. Jag lyckas hålla mig och låter dem göra bäst de kan men med pulsen på max hela tiden och ett djupt veck mellan ögonbrynen. Jag är så jävla otacksam att jag skäms vilket leder till att klumpen i halsen och tårarna i ögonen också finns där. Som en bomb som exploderar när som helst.
 
När det efter middag, bad och läxhjälp ska hittas på lekar är jag så utmattad av att vara grinig att jag bara vill ligga framför bolibompa och blunda. Jag kommer på den briljanta idén att köpa efterrätt och skickar de stora för att handla. Alla nöjda och glada och jag får sluta ögonen i soffan till tonerna av barnprogramsvinjetter.
Vid den här tiden har samtliga barn gett upp hoppet om att jag ska vara en rolig mamma, de leker tillsammans i ett av sovrummen och strax ska vi alla sova.
Vissa dagar är jag en så jävla dålig mamma, dock är vissa dagar så pass ofta att jag lärt mig att inte låta det lysa igenom allt för starkt. Imorgon tar jag nya tag och räknar då de sista 24 timmarna innan min man kommer hem och räddar mig, och dem ...