Självupptagen

Jordgubbarna i skålen bredvid mig smakar smultron och sedan en timma tillbaka sover bägge barnen. Livet ÄR svårare generellt när han är borta men vissa saker går automatiskt lättare av att vara en, att lägga till exempel (jordgubbarna var mest tur antar jag).
 
Hur jag har oroat mig för inskolningen av min yngsta dotter har bemötts av vänner och bekanta med himlande ögon. "Det där sitter i ryggmärgen på dig" och "Fjärde inskolningen ska väl inte vara något problem" har jag fått höra. Men nu ska jag berätta en liten hemlis för er... - Jag har inte skolat in något barn före denna. Nummer fyra i all ära men hon är min första inskolning. De två stora var hemma så pass länge att de praktiskt taget kunde gå till och från förskolan själva när det väl var dags. De fanns ont om förskoleplatser i vår kommun även på den tiden så när mina uthalade föräldradagar var slut och jag behövde arbeta igen tog min mamma ett halvårs vikariat på den förskola hon en gång i tiden startat och helt enkelt tog med mina barn dit, och hem, och dit, och hem..
 
När barn nummer 3 började på förskola förra året var jag nyförlöst med nummer 4 så även då slapp jag, hon skolades in av sin pappa. Och nu är det alltså min tur. Första dagen idag gick som förväntat jättebra men fortsättning följer på den. Det är alltså inte henne jag är orolig för utan mig. Det händer någonting i mig när jag inte är om och kring mina barn, något fantastiskt men samtidigt något panikartat och liksom klaustrofobiskt. Även om jag är trygg i magen då jag vet att de har det bra så sticker det lite i hjärtat av att jag missar händelser i dess liv. Att de skapar minnen som inte innefattar mig, att de skrattar utan att jag ler tillbaka, att de undrar utan att be just mig om svar.
Och så kan folk som inte vill ha barn säga att det är för att de är "för självupptagna" ...