Kontrollbehov
Det var inte bara över barnen mina tårar rann igår. Tankarna på hur långt det faktiskt kan vara kvar på den här graviditeten gjorde mig fruktansvärt besvärad och ledsen, även tankarna på hur kort stund det också kan vara berörde mig till tårar samt oron över hur det skulle gå om det hela satte igång precis just nu.
Med mitt kontrollbehov är jag sällan tillfreds med den här typen av händelser, dock brukar tajmingen vara på min sida många gånger och oftast som alltid löser det sig såklart. Ändå är jag orolig. Jag skulle vilja planera en förlossning med datum och klockslag precis som man gör vid ett snitt, fast jag vill inte snitta bara. Samtidigt pirrar min mage av både sparkar och fjärillar när jag leker med tanken om vilken dag hon ska komma till oss, vilken tid på dygnet, hur vädret ska vara första dagen i hennes liv. Jag både vill och inte vill vara beredd, jag både vill och inte vill vänta. Jag vill bara vara redo, kunna förstå vad som händer, kunna njuta och kunna känna.
Oavsett allt i världen vill jag vara på västkusten, jag vill föda på sjukhuset där storasyster föddes för två år sedan. Men absolut inte på samma dag som hon, och inte på samma som flickornas pappa, och inte ...