SoldatensFru

Jag mår bra. Nu pratar jag inte allmänt utan som gravid. Enligt min Gravid App går jag in i vecka 7 idag, både det samt beräknad förlossning kommer förmodligen ändras vid ett ultraljud. Ibland mår jag lite illa, det spänner till i magen och jag pruttar då och då. Symptomen späs såklart på då jag vet om att jag är med barn, hade jag inte vetat hade jag inte mått konstigare än vanligt.

 

I mitt huvud löper känslorna amok, inte heller något unikt för att vara jag. Allting är precis som vanligt. Och kanske är det just därför som jag är så orolig att jag går in i väggen. Det här är min femte graviditet och jag har tre barn, visst ett missfall har jag fått och det var mitt livs värsta upplevelse. Men förutom det. Mina barn är friska, starka och smarta. De är jobbiga, livliga och roliga som barn ska vara. De är fina till utseendet och i hjärtat och de har bra vänner som de själva har valt ut, eller de har väl valt varandra. Hur de stora var som bebisar kanske jag har förträngt men Lola som är 17 månader nu har varit det lättaste barnet på jorden. Av erfarenhet och jämförelse med mina samtliga och alla andra bebisar jag känner kan jag utan tvekan säga att hon har varit den lättaste bebisen jag vet.

 

Så det är inte bara den självklara oron över att allt står rätt till inne i magen och att den lilla ärtan växer som den ska som skaver. Jag är även rädd för att bebisen som föds i slutet av sommaren kommer vara av den jobbiga sorten. Min första var knepig, men så var han ju också först. Och jag var 17!

Nummer två lixom hakade på. Om hon inte var nöjd från början så blev hon det snabbt. Hon fattade själv att rollen som tidskrävande redan var paxad av storebror. Hon tar igen det nu, med råge ska ni veta.

Lola, med tillgång till fyra familjemedlemmar att utnyttja till max klarade sig bäst på egen hand. Somnade själv, åt snabbt och behövde ingen famn att söka tröst i. Det var som att hon njöt av utrymmet i den stora världen utanför magen och ville känna friheten i att inte bli störd.

 

Då hon är min senaste är det henne jag relaterar till som bebis. Självklarheten i att nästa kommer bli exakt som hon börjar dock luckras upp en aning.