Utanför i långsamhetens spår
Det är många som pratar om mannens utanförskap när en kvinna blir mamma till ett barn. Att han inte kan mata och egentligen inte behövs för barnet den första tiden, han behövs dock tio gånger mer för kvinnan. Men det är inte detta jag vill prata om utan utanförskapet jag kan känna inom min familj, utanför cirkeln av roligheter.
Att vara nyförlöst, ammande och grötig i huvudet, för att inte tala om tröttheten jag besitter, utgör ingen topp-kompis precis. Varken min man eller barnen kan uppleva mig som speciellt rolig just nu, den ena med lite mer förståelse för situationen än de andra såklart. Av alla val i världen är jag långt ner på listan och skulle de råka vilja vara med mig så börjar jag garanterat gråta av gesten.
Att vara "inte gravid" räckte absolut inte för att få mig att känna mig som mig själv igen. Vägen tillbaka är lång, svår och krokig. Jag är påväg och visst går det framåt, men långsamt. Men som Lisa Nilsson sjunger, långsamt leder också någonstans.