Nu jävlar rann det över

Saknaden av min man som varit borta över en vecka. Allt jag vill men inte kan. Allt jag kan men inte får utlopp för. Livsvalen. Livslusten. Åldern.. och PMS såklart.
 
Är det här mitt första tecken på en trettioårskris eller en livskris i största allmänhet? Jag vet inte för jag vet ingenting och är en i behov av kontroll för att må bra är detta inget allmäntillstånd att föredra.
 
Jag vet vad jag vill ha men har ingen aning om hur jag tar mig dit. Drömmarnasland är lixom för stort och vägarna dit för smala. Eller, kanske inte för smala, för det hade jag fixat men de är inte gjorda för mig. Jag har typ rullskridskor som jag är skitsnabb i och så är det jävla kullersten, fattar ni?
Och så har barnen målat med tusch över hela kartan så jag ser ju fan inte vägarna längre.
 
Jag är trött också, sliten på grund av sömnbrist och x antal vakna tillfällen var natt. Hungrig på grund av trötthet, Fet på grund av hunger. Obekväm på grund av fet. Träningsvärk på grund av obekväm. Trött på grund av värk och så vidare i all oändlighet, för alltid och evigt amen.
 
Jag behöver lite space, lite rymd för mig själv. En rymd full av stjärnor och planeter och möjligheter, långt från verkligheten. Jag vill uppfylla något, mig själv kanske.

En picknick i parken ...

Jag tror att jag gör det lätt för mig när jag bestämmer mig för pizza-picknick i parken istället för att handla och laga middagsmat till mig och barnen. Min syster vill vara med och erbjuder sig att handla kalaset på vägen från jobbet. "Perfekt"! tänker jag då hennes tajming resulterar mer i middagstid än vad det gjort om jag köpt med maten då vi passerar, direkt efter förskolan.
 
Timmen jag trodde att jag tjänat och tålamodet jag trodde att jag vunnit kastades tillbaka i mitt ansikte likt en boomerang som jag själv triumferande sulat iväg.
 
Samtliga fyra barn gnällde och bråkade om varför inte maten var klar och hur lång tid det kunde ta att handla en pizza eller två. Hur fan jag än la filten på gräsmattan så låg den fel för någon och en tredje fick inte plats och en annan kunde inte sitta så för det gjorde ont och en fjärde försvann. Jag vill gråta och jag börjar smått - men så dyker middagen upp och alla är lugna. I typ tre och en halv tugga.
 
Då jävlar vänder de små på steken och ska plötsligt överösa mamma med kladdiga pussar med munnen full med mat och kramas och klappas med flottiga fingrar på nya vita t-shirten. Att de höll på att dö av hunger ett par minuter tidigare är tydligen redan bortglömt och nu vill alla hellre batikmåla mina kläder med ostflott och frityrolja.
 
Vi går hem. Det är 200 meter och tar 35 minuter.
 
Imorgon ska vi föräldrar till barn i femman se en musikal barnen har gjort, därefter ska det spelas brännboll och grillas hamburgare till middag. Vuxna och barn. Hela familjen och "alla syskonen är såklart välkomna".
Jag längtar...

Han dansar med mig

Han är på väg hem redan ikväll och jag lixom dör en smula av lättnad.
Måndag till torsdag veckor är ett skämt jämfört med måndag till fredag. En hel dag extra, likt en fet bonus. En helg som blir en evighet längre tack vare 24 timmar. Och nu när jag vet att han är nära så bubblar känslorna upp:
-"Det här är vägen till ett lyckligt förhållande" pirrar det inom mig.
-"Tänk att vi efter 7 år tillsammans är minst lika kära" sjunger mitt hjärta för min hjärna.
Samma hjärta som senast i söndags gick i tusen bitar över den nya veckan som stundade och samma hjärna som då fäste armkrok i min röst och skrek att det här livet fan inte var värt ett dugg.
 
Jag sväger fort och jag svänger skarpt.
 
Men varesig jag är kär upp över öronen eller hjärtekrossad finns alltid en beundran över hur han lyckas hänga med, det är ingen lätt dans jag dansar. Ingen musik som spelar varnande toner av vad som komma skall. Ingen rythm. Men han dansar med mig, bara med mig.