Skäms och paniksaknar

Min nya craving är alkoholfri öl. Och lika mycket som jag måste ha det så måste jag inte ha någonting annat i hela världen. Jag mår illa av precis allt förutom den kalla flaskan mot mina läppar och det brusande drycken nedför min strupe som landar i en mättande känsla i magen. Jag drömmer om berusningen den skulle kunna ge mig och längtar efter den känslan i framtiden. Likadant längtar jag efter att kunna njuta av en portion mat, känna att den är välförtjänt efter ett hårt träningspass eller bara efter en lång dag med uträttade arbeten i skenet av ett levande ljus mittemot min man.
 
Jag saknar honom och vårt vardagliga liv så pass mycket att jag faktiskt tror att det börjar bli en luftslott jag byggt upp i mitt huvud. Jag minns nog inte längre hur det är att uppleva en vardag tillsammans med honom som mamma, pappa, barn. Vi är mer en röra av folk i olika åldrar med olika blods och kärleksband som kommer och går in och ut ur varandras liv. Jag vill bara hålla för ögonen på mig själv när jag tänker på vad mina barn får för uppfattning av hur ett familjeliv ska vara. Kanske kommer alla olika situationer lära dem att bli trygga i sig själva, kanske tvärtom. Jag kan bara hoppas just nu.
 
3 mil på cykel, med en 50 minuters paus på mitten för att skriva en tenta, har tagit ut sin rätt över min kropp. Jag känner puls i fötterna och mellan benen och sammandragningarna, när de kommer, är stenhårda och smärtsamma. Den lilla flickan som bor i min mage lever rövare och somnar inte alls av att vara vaggad. Liksom sin storasyster hade har hon rutinen att vara vaken jämt, något som jag oroade mig över förra gången men inte nu. Jag föreställde mig hur bebisen skulle vara lika aktiv som född men i Lola´s fall var det tvärtom. Så fort hon fick lite utrymme sträckte hon ut sina stolta centimeter och sov konstant den första tiden (de första månaderna till och med).
 
Jag skäms lite när jag erkänner att jag längtar mer till tiden tillsammans med min man som det kommer innebära att föda det nya barnet, än själva barnet i sig. Från att värkarna sätter igång, hans hand i min. Hans fulla uppmärksamhet när han stöttar mig genom smärtan och hans händer mot min hud när han försöker lindra med en massage. Dagarna på BB då vi ska se in i varandras ögon och känna stoltheten över det nya liv vi skapat tillsammans. Att få gråta ut alla hormoner och veta att han inte ska gå någonstans just då. Jag saknar honom så jävla mycket ibland att jag blir rädd för hur mycket man kan älska och behöva en annan människa. Precis som med barnen, alla jag har och med största sannolikhet även den jag snart ska få.

Det är kul så länge det varar

Macka efter macka efter macka. Jag kan inte sluta. Fick någon form av panik hunger nu efter både träning och promenad att den tänkta omeletten till lunch inte hans med att lagas. Vi har oftast inte bröd hemma då ingen direkt äter det, speciellt inte när stora barnen är borta. Men idag kommer dom så jag köpte en limpa ... den är snart slut!
Så snart ligger jag väl här i sängen med kramper från helvetet, jag tål ju inte bröd. Jag kommer ångra mig då men just nu är det fortfarande värt det.
 
Det är så med mycket i mitt liv. Aggera först, tänk efter. Bränn alla pengar dag ett, sen får det svida tio gånger så länge. Fira som att det inte finns någon morgondag, men det gör det alltid. Älska som att inget kan rasera det, jävlar vad det kan slå tillbaka. Ge allt, kräv inget. Du kommer bli sviken, huggen i ryggen och lurad. Men de gångerna du inte blir det gör det värt. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Kastar du dig utan fallskärm blir du en jävel på att landa rätt. En dag kanske du slår ihjäl dig men fram tills dess har magen pirrat av adrenalin.
 
Jag känner för att göra något galet nu och tur är kanske att jag inte kommer på vad det skulle kunna vara. Jag längtar till den dagen vi ska föda barn igen. Det känns så länge kvar även om de första 12 veckorna har gått så sjukt fort. Snart är vi där, som det grymma team vi är. Om en vecka får vi se det lilla livet för första gången.