En direktion

Revanschlysten på gårdagen ligger jag nu i badet och andas. Min trötthet på livet igår fick tre barn att somna i tid vilket resulterade i glada små ansikten imorse. Att vakna dagen mött av leenden kan vara allt som behövs ibland. Molnen präglar himlen och färgar den grå idag med men i mina ögon lyser solen. Ikväll ska vi äta middag och lyssna till historier om nya världar, främmande platser och ett paradis utan dess like. Min systerdotter är nyhemkommen från Kap Verde öarna och återberättade upplevelser från den, snart femåriga, tösen är det mest underhållande jag vet. Popcorn är ett måste!

Några dagar har lyckats passera och ännu återstår en vecka tills vi ses igen. Jag räknar ner men har fått finna mig i att det fortfarande är länge kvar. Jag börjar hitta mig själv någonstans i allt bråte. Jag har fått saker gjorda vilket inte alltid är en självklarhet.
Inbjudningarna till det första kalasets ut är klara och imorgon ska min stora kille få dela ut dem i klasserna. Ja, bjuder man precis alla så får man det.
(Linda, jag har en till dig också!)

Jag minns lyckan över att ha fest som liten, den är exakt densamma för mig nu. Födelsedagar är det bästa jag vet och sen barnen blev lite större är deras nu bättre än min egen. Att få ge bort ett minne är lycka för mig.
Förutom mina två större barns dagar som är inom räckhåll finns ett firande till jag längtar extra mycket efter. I julklapp fick min dotter två biljetter till One Direction's konsert i sommar, en till henne och en till mig. I lyckan fanns även en liten ångest över att berätta det för sina två bästisar. Rädslan över att skryta och göra dem avundsjuka. De gladdes såklart för hennes skull, så fina är de syskonparet. Vad varken dem eller min dotter vet är att det finns två biljetter till..

Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

Jag kan inte bättre

Idag har Lola varit sur hela dagen. Ett förbannat gnäll har prytt hennes, annars gulliga ansikte, från att hon bökade och skrek inatt till att hon fick sova i vår säng, vaknade imorse och som en trogen följeslagare hela dagen igenom. Hon har varit arg, sur, ledsen och förbannad. Hon har vägrat sova middag vilket är så olikt henne man kan vara. Nu gnäller hon inte mer, nu sover hon, för natten hoppas jag för mer av det barnet vill jag inte ha idag.
 
Jag känner mig som världens sämsta mamma till henne när hon är så här. Det kanske har skett en hand full gånger sedan hon föddes, nej, jag överdriver inte. Jag vet att jag därför borde ha tålamod med henne för hon är alltid så glad och lätt annars men jag tröttnar direkt. Det är lite som med de stora barnen, jag lixom vet att de kan bättre och har därför inget överseende med bråk.
Självklart förstår jag att något är fel när hon uppför sig illa. Tänder förmodar jag men varken alvedon eller kalla föremål hjälper, och hon äter ju glatt. Jag känner henne inte när hon är sur. Jag sitter maktlös som i en bur och kan inget göra. Mina lama försök gör henne bara argare. Jag är övertygad om att hon ser på mig och tänker precis samma sak som jag gör om henne. "Du kan bättre".
 
Vi har båda fel inser jag nu, vissa dagar kan man bara inte bättre.