Jag vill ha puls

Någon typ av verklighet verkar ha kommit i kapp mig nu och jag längtar hem. Vi åker imorgon när det är dags för Lola att sova för jag har ett starkt behov av att sitta fram med min mans hand på mitt knä.

Julen är över nu, det var den egentligen redan innan den 24.de för min del. Jag känner lugnet krypa ur mig och stressen intar mina porer, letar sig in under huden och tar sats för att hoppa ombord i blodomloppet. Jag vill ha puls.

Ikväll ska vi ut och äta med vänner. Jag är skit ful men för bedövad för att bry mig. En eftermiddags fika hos en döende släkting tog udden av det lilla självförtroende jag hade. Hans fru hade gråten i halsen och tacksamhet i blicken då hon vinkade av oss i dörren när vi for. Han orkar inte ur sängen längre. Hon fick en gnutta ny energi av Lola och beskedet att hon vid sommarens slut ska bli storasyster. Jag önskar jag kunde sagt nått för att stötta men den osande döden tog mitt liv också.
Tanken gnager och skaver, om jag skulle behövt välja, skulle jag tagit hans eller hennes plats?

När inte jag kan vara stor

Motgångarna fortsätter att armbåga sig fram och "tårta" mig i ansiktet. Det måste vara ungefär så det känns. Förvånande, onödigt och jävligt jobbigt. Självklart lite förnedrande också men det gör inte ont. Mina motgångar gör inte heller fysiskt ont, men psyket tar stryk och gråter av smärta i hjärtat.

Min äldsta dotter kramar mig runt midjan där jag står i hallen och gråter över förrådsdörren som gått i baklås, för andra gången på en vecka. Första gången hann jag inte brista innan min man lagade den men denna gång fanns ingen man i närheten. Hon räcker mig sonens hockeyklubba och säger åt mig att kasta den, likt ett spjut, rakt in i ytterdörren. Varför förstår jag efter jag gjort det, det känns bättre med direkt och vi skrattar. Jag kramar henne tillbaka och vi pysslar ett par mus-öron för att komplettera sonens utklädnad till föreställningen de med klassen ska visa upp för föräldrar och syskon.

När vi går dit är alla glada och jag är så tacksam över mina stora barn, att de verkligen kan vara så stora ibland, när inte jag kan det!

Talet som inte blev av

Jag går på toaletten oftare än jag behöver. Jag tittar i trosorna, synar pappret jag torkat mig med och letar med blicken i vattnet som fyller porslinet. Ingenting.

I somras var jag nästan två veckor sen. Helt övertygad om en graviditet gjorde jag ett test på Apotekets kundtoalett i Åsa. Den lilla sommarstaden mellan Göteborg och Varberg där vi de senaste åren spenderat semestrarna. Jag skulle göra testet, beskåda ett litet plus och bara några dagar senare få höja mitt glas till en skål på min mans födelsedagsmiddag. Jag skulle hålla ett tal om hur fin far han är till vår dotter och skoja om hur hårt hans arbete är i jämförelse med att vara hemma med barn. Med ironi och allvar i rösten skulle jag ha erkänt mig rädd för situationen som den nya tjänsten som militär skulle innebära för oss som familj. På den långa promenaden till Apoteket minns jag hur jag tänkte att detta händer för att vi kommer fixa det. Ett test vi kommer klara för att vi tillsammans är starka nog. Det som inte dödar härdar, hade jag skojat. Något liknande hade jag sagt i mitt tal där på terassen under seglet på hans födelsedag. Därpå hade jag ursäktat mig, ställt champagnen på bordet och skålat i saft.

Dagarna gick och hans födelsedag kom. Jag höll inget tal. Jag fick mens väl hemma igen samma eftermiddag. Testet på toaletten skrek Inte Gravid!