Utanför i långsamhetens spår

Det är många som pratar om mannens utanförskap när en kvinna blir mamma till ett barn. Att han inte kan mata och egentligen inte behövs för barnet den första tiden, han behövs dock tio gånger mer för kvinnan. Men det är inte detta jag vill prata om utan utanförskapet jag kan känna inom min familj, utanför cirkeln av roligheter.
Att vara nyförlöst, ammande och grötig i huvudet, för att inte tala om tröttheten jag besitter, utgör ingen topp-kompis precis. Varken min man eller barnen kan uppleva mig som speciellt rolig just nu, den ena med lite mer förståelse för situationen än de andra såklart. Av alla val i världen är jag långt ner på listan och skulle de råka vilja vara med mig så börjar jag garanterat gråta av gesten.
 
Att vara "inte gravid" räckte absolut inte för att få mig att känna mig som mig själv igen. Vägen tillbaka är lång, svår och krokig. Jag är påväg och visst går det framåt, men långsamt. Men som Lisa Nilsson sjunger, långsamt leder också någonstans.

En dag med flyt och mjölk till kaffet

Känslan av att det finns en unns av normalitet inom mig och familjen infann sig idag. Vi vaknade som den outsövda småbarnsfamilj vi nu är, åt frukost alldeles för länge och hade fördrivit dagens hela förmiddag utan att egentligen ha gjort slag i saken och gjort något. Några telefonsamtal där abonemang skulle sägas upp och BVC besök skulle bokas in. Min man och tjejerna gick ner till närmsta park och jag stannade inne och ammade bebisen som helst skulle vilja ligga med bröstet i ansiktet precis hela tiden.
 
Lill tjejen vill inte sova middag, vi får besök, äter lunch och fika. Han svänger iväg på lite ärenden som leder till ingenting och hon städar i hemmet som lika snabbt stökas ner av barnen som nu tagit hem kompisar också. Alla springer ut och in och direkt efter första vännen gått kommer nya på besök. En hel familj med barn och gravidmage. Snart sitter vi i höstrusket med varsin liten bebis och mörka ringar under ögonen. Springer lite till, in och ut. Vi gör en fruktsallad och skålar med bubbel ur en alkoholfri magnumflaska. Jag ammar lite till. Tvååringen slår upp halva tånageln i en dörr och det kommer massa blod och tårar. Både hon och snutte-kossan får plåster. Vi blåser, tittar på Bolibompa, äter middag på balkongen och badar alla barn innan läggning. Nu sover de små och de stora spelar spel samtidigt som de ser på en film. Det är en bra dag, en dag med flyt, en dag som inom de närmsta minuterna tar slut för att låta en natt med amning och intervall-sömn, i sitt eget svett, ta över.
 
Jag älskar gäster som tar med sig sitt eget fika. I en familj där det bor två nyblivna föräldrar och massa stora, okontrolerbara barn finns aldrig godsaker kvar så värst länge. Och mjölken till kaffet lyckas alltid vara slut.