Min kropp

Igår kväll låg jag i badet och kände på min kropp, inte på ett erotiskt sätt utan med eftertanke och kärlek i händerna. (Ni som vill läsa snusk får vänta på min bok). Jag har länge konstaterat att mina bröst blivit större, betydligt större. Det räckte nästan med att plussa så var alla BH.ar försmå. Jag har aldrig tyckt om mina tuttar, varken som små eller som stora men som minst ju större de är. Jag tar nästan aldrig på dem men igår gjorde jag det. Med händerna kupade runt och tankarna på att de har gett föda till mina tre barn och snart till ännu ett så kan jag inte låta bli att känna lite extra kärlek just till dessa kroppsdelar. Jag är tacksam för att jag har dem även om jag inte tycker att de direkt gynnar mig rent utseendemässigt. Och jävlar va de har stått ut med mycket stackarna, jag är skylldig dem lite empati.
 
Vidare låter jag händerna glida ner över min mage. Nästa kroppsdel fylld med vånda. Just i badet känner jag fostrets rörelser extra tydligt. Det lilla barnet där inne tränar sina muskler. Min mage är mjuk, under majoriteten av mitt liv har den varit det och jag har aldrig gillat den mjukheten. Jag gillar den inte nu heller men jag tänker på den betydligt mindre när den gör att jag kan pressa min hand hårt emot och få en spark i gensvar. Jag älska den som finns i min mage nu och därför måste jag även älska den.
 
Inte för något i världen vill jag byta min kropp mot en annan när jag tänker på vad den åstadkommit. Inte heller vill jag för en sekund vara född i det andra könet, att vara kvinna är det vackraste som finns.

Så fin som jag är

I min enorma saknad och desperation efter kärlek och värme startade jag dagen med den värsta sortens självplågeri. Jag tittade igenom våra bilder från bröllopsresan. 2 fantastiska veckor i den grekiska övärlden och lika fri från moln som saknaden efter kyssar. Jag har aldrig varit så lycklig, ler jag när jag ser bilderna på min solbrända man i bar överkropp. Bilderna föreställande båtar och stränder och tavernor. Det bubblar av pirr i hela min mage. Lycka per definition. Tills jag bläddrande hamnar på en bild på mig. Det hugger till.
 
Okej, lite sunt förnuft och verklighets anknytning har jag också. Nu är det mitt i vintern. Jag är blekare än någonsin på året. Min frisör har varit bortrest allt för länge OCH jag är gravid i kanske den fulaste månaden av de samtliga 9. Jag väger idag säkert tio kilo mer än på bilden och den är tagen på min bröllopsresa. Jag har aldrig varit i så bra form och lagt så mycket tid på mitt utseende som inför denna stund. Jag ler så jag blir bländad och jag bär solglasögon. Det jag ser på bilden är en snygg tjej. Snygg, sexig, glad och lycklig.
 
Men vet ni vad det värsta är? Jag ser det nu. Snart fyra år senare.
Anledningen till att jag fastnar vid just det fotot är för att jag minns så väl när det togs. Högst upp på en industrifärja påväg till Santorini. Det var minst 40 grader varmt och vi var ungefär hälften in i resan. Vi hade sett så mycket men hade fortfarande lika mycket kvar. Förväntningarna var på topp men tillfredställelsen var redan mättad. En perfekt kombination av välbehag.
 
När vi reser är jag fotografen, från vissa resor finns jag inte med på kort. Jag knäpper en bild på min man där han sitter i solen och läser. Han är så snygg att jag bara vill hoppa överbord. När han tar min telefon för att ta ett kort tillbaka är det nära att jag gör det. Jag ser självsäker ut på bilden men det är långt ifrån hur jag känner mig på insidan. Medan jag ler och stunden förevigas hinner jag tänka miljoner tankar. Tankar ingen människa borde bry sig om i något läge. Tankar på hur min mage ser ut från hans håll. Hur jag ska vrida min kropp för att inga skavanker ska synas. Att mitt hår är uppsatt och inte kommer med, jag kommer se flintskallig ut. Om låren hänger över stolen. Om jag har något mellan tänderna eller ler för brett så jag ser fånig ut.
 
Jag önskar jag någongång kunde känna mig så fin som jag är.
 

Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!