Förälder på riktigt

Till alla som har föräldrar, är föräldrar eller någon gång planerar att bli - dessa funderingar går ut till er att antingen bolla med mig eller bara skita i.
 
Jag funderar ständigt på föräldrarollen och min betydelse som mamma till snart fyra barn. Efter första trodde jag aldrig att jag skulle kunna älska ännu en så som jag älskade honom och likadant har jag känt efter och inför alla mina barn. De är min stolthet, min svaghet och min borg - jag skyddar dem från allt jag anser att de behöver skydd ifrån och utsätter dem för minst lika mycket för att de ska utvecklas och lära sig om livet. Jag försöker och försöker och försöker för allt vad det är värt. Och det är det, värt, alla uppoffringar i världen. Men min fråga är hur länge det är och ska vara så?
 
När slutar man gå upp om natten av oro när man hör dem hosta?
När blir det plötsligt vädret som avgör om det är värt att se den och den fotbollsmatchen?
När anser man sig ha rätten att ge dem det dåliga samvete man tycker att de ibland förtjänar och när är det plötsligt föräldern som börjar uppföra sig som ett barn för att dessa faktiskt är vuxna nu?
 
Det skrämmer mig att den tiden kanske kommer att inträffa och att mina barn kommer se ner på sina telefoner och trycka av ljudet när jag ringer, för att sedan lägga ner den i fickan igen utan att ha svarat. En tid då jag, om jag hade varit en vän, blivit dumpad åt helvete för hur jag uppförde mig, men då jag är den som en gång gav dem liv ser min rätt till innestående skuld.
 
Tårarna rinner långt ner för mina kinder när jag tänker på hur det kan bli, hur det absolut inte får bli. Jag vill vara mamma som jag är mamma idag föralltid och när mina barn får egna barn vill jag finnas där på samma sätt. Inte bara någon vecka på sommaren eller när de fyller år. Inte bara på de soliga skolavslutningarna eller på julafton med presenter och jävla traditioner. Jag vill komma en regnig onsdag i oktober och lägga pussel. Jag vill ringa efter ett prov i tyska och fråga hur det gick. Jag vill ta med dem för att storhandla när deras föräldrar inte orkar. Läsa läxor och laga middag och köra ett varv med damsugaren. Förälder på riktigt för alltid och evigt amen.

Ska vi slå vad?

Fan va det är svårt att få rätt temperatur i badrummet när man badar. Jag vill ha riktigt hett vatten men hatar att bli svettig om huvudet. Det måste alltså vara kallt i rummet men jag vill helst stänga dörren om mig för att verkligen känna att jag är ifred. Och så är det de där med fötterna som alltid är så kalla att till och med ljummet vatten får dem att svida.

Nu ligger jag här i alla fall. Och om temperaturen är mitt största problem vill jag anse att den här kvällen varit hyfsat bra. Jag tog en dag utan studier idag och jag tror att jag gör detsamma imorgon. För även om denna dag varit fin vill jag inte att den ska vara den bästa jordgubben. Jag vill ha den imorgon när vi ska vara tillsammans, fira 50% av graviditeten och få veta könet på vårt nya, och definitivt sista, barn.
Det är plågeri att ha ultraljud på eftermiddagen!

Efteråt vill jag köpa ett babyplagg i rosa eller blått. Även om vår dotter har majoritet av blå kläder i sin garderob, och snudd på inget rosa, så är det en rolig grej att slå in det yttepyttiga i ett paket och låta de stora öppna för att få reda på könet. De har fått betänketid till imorgonbitti men sen gäller det att satsa. Finns det en anledning att tävla och slå vad gör vi det gärna.
Jag tror på en flicka trots att mina odds är ganska dåliga. Av tre möjliga har jag haft tre fel såhär långt.
Vill ni vara med och gissa?

Oavsett får ni en glassig puss!

Fyra dagar

Idag mätte termometern 14 grader. Det kan vara hur mycket söndag det vill, jag har ingen ångest långa vägar. Det beror mycket på våren som viner i luften, allt blir lixom lite lättare utan en tung och tråkig vinterjacka och med solen i ögonen. Alla människor blir snyggare när de ler och våren har den effekten. Det beror även på att kommande veckas frånvaro av man innebär 4 dagar och inte 10. Fyra dagar är ingenting. Jag skrattar åt fyra dagar. Han kommer redan på torsdagkväll denna vecka för på fredag ska vi på ultraljud. Imorgon kommer de stora barnen också och jag kan knappt bärga mig till nästa helg, då är vi alla tillsammans och vi vet även mer om vår minsta medlem. Jag kan inte minnas när vi var alla tillsammans en hel helg senast.
 
Likadant kände vi nu ikväll, när vi tätt intill varandra såg solen gå ner bakom skogarna från köksfönstret. Solnedgångarna är magiska från vårt fönster när det är klart ute, speciellt om våren. När vi precis träffats satt vi ofta länge och bara tittade på filmen av alla de färger som himlen spelade upp för oss. Pirret i magen som infann sig då gör likadant idag, fem år senare. När vi är tillsammans ser himlen i mitt hjärta ut så nästan jämt, den går aldrig ner, den är ständigt färgad i de vackraste av kombinationer. Jag älskar honom så som jag älskar söndagar utan ångest. Fyra dagar är ingenting.