Vulgär och gullig

Varken regn eller sol verkar påverka mitt humör idag. Det är fredag och när han kommer hem ikväll är det inte bara för helgen utan för 11 dagar tillsammans. Dagar som innefattar både tid och aktiviteter med alla våra barn, våra bästa vänner men också på tu man hand. När vår dotter sover middag i tre timmar ska jag inte spendera dessa med att duscha snabbt, laga mat som jag äter ensam och plugga tills huvudet värker. Jag ska spendera dessa med att ge och ta emot all möjlig uppmärksamhet av min man i det soliga Grekland.

Precis som i fallet underkläder äger jag inte en enda lagom bikini. Underdriver ser jag vulgär ut i allt jag har hemma och allt jag hittat i affärerna. Jag står framför spegeln och skrattar med tårar i ögonen. Iförd strandklänningar likaså. Det positiva blir att jag klarar mig på handbagage och kan använda utrymmet i väskan till Lolas sandleksaker och blöjor. Jag orkar inte ens låta detta tynga ner mig, jag är van vid sånna här situationer och vägrar vara den som förstör semestern redan innan. Dock är oddsen ganska säkra på att det förr eller senare är just jag som förstör. Jag har inte en chans emot min partner när det kommer till att finna sig i allt från väder och vind till kroppskomplex, ångest och utbud på mat och maskiner i gymmet. Jag är den gnälliga, jobbiga och omständiga i alla lägen men just nu vägrar jag.

Idag köpte jag en klänning som jag faktiskt kände mig lite gravid-gullig i. Den kan jag ha hela veckan om inget annat vill passa. Den eller det stora, vita, krispiga hotelltäcket.

Gravt melankolisk

Efter fem är jag själv kvar i parken med mitt barn. Gården med djuren stänger och till och med personalen går hem. De få personer som går på den lilla vägen igenom gungor och kanor har matkassar i händerna och nycklar i fickan som snart ska låsa upp en dörr där någon väntar innanför. Alla är hos sin familj utom jag och min yngsta dotter. Det är inte så men det känns så och då är jag mest ensam i världen, fast i en kropp som behindrar mig, fast med en ettåring som begränsar mig och fast i en familj som jag så omsorgsfullt valt och prioriterat för att sedan leva utan dem mestadels.
 
När min syster vrider sig hemma i sängen i magkramper hör jag på henne hur hon lider. Ändå önskar jag att byta med henne för att få någon som kommer till mig med blåbärssoppa och ömma smekningar. Jag vill gå i alla skor utom mina egna just nu och jag vill utföra allas sysslor utom de som tillhör mig. Jag vill inte plugga, inte laga mat, inte byta blöjor. Jag vill inte vänta på vårt fjärde barn, inte på min man och inte på de stora. Jag vill ha allt nu, på plats med en gång och lyckan i fickan - min att ta fram när helst jag känner för det.
 
Den finns runt mig, lyckan, men den tillhör inte mig. Jag ser den i andra och ibland kan jag då smittas av dess värme och bländas av dess ljus, men den är inte min.