Spegel spegel

I spegeln imorse möttes jag av ett leende och glittrande ögon som lös av hopp och längtan. Det var en vacker syn i jämförelse med vad som brukar se tillbaka på mig. "Kan det ha gått över en natt ändå" tänkte jag, men bakom bebisen i min famn och under det täcke jag lindat om henne gömde sig det som spegelbilden inte visade just då. Jag lät det gömmas och startade dagen på bästa sätt. De stora barnen störtade in med dunder och brak och efter att ha pussat på och busat med ina småsyskon åt vi en lång och härlig frukost.
 
Med ett stängt fritids och tio pappa-dagar att ta ut i samband med förlossning är vi hemma allihop. Att det är just måndag spär på lyxkänslan ännu lite mer. Jag blir varm in i djupet av mitt hjärta att ha dem alla runt omkring mig, även om en direkt efter frukosten försvann till en kompis och den andres bästa vänner kom hit. Lite ärenden på olika håll delade även upp mig, min man och de små men ändå känner jag samhörigheten. Vi kanske inte är på varandra men vi är nära och vi kommer att sluta upp tillsammans innan dagen är slut. Det är mitt bästa.



Lite sprattel är allt jag begär

I bilen påväg till KUB-test och min puls har nått max för länge sedan. Egentligen har jag väl ingen direkt anledning att vara så nervös men i detta fall är det just det som är anledningen. Att vi äntligen blev gravida känns fortfarande overkligt och tajmingen kunde inte varit bättre. Förutom lite illamående har jag mått hur bra som helst. Hela situationen just nu är lite för bra för att vara sann. Jag vill så innerligt och oftast brukar det resultera i katastrof och bakslag.
Håll tummarna med oss för att nästa inlägg innehåller en svartvit ultraljudsbild föreställande En Frisk Bebis!

När inte jag kan vara stor

Motgångarna fortsätter att armbåga sig fram och "tårta" mig i ansiktet. Det måste vara ungefär så det känns. Förvånande, onödigt och jävligt jobbigt. Självklart lite förnedrande också men det gör inte ont. Mina motgångar gör inte heller fysiskt ont, men psyket tar stryk och gråter av smärta i hjärtat.

Min äldsta dotter kramar mig runt midjan där jag står i hallen och gråter över förrådsdörren som gått i baklås, för andra gången på en vecka. Första gången hann jag inte brista innan min man lagade den men denna gång fanns ingen man i närheten. Hon räcker mig sonens hockeyklubba och säger åt mig att kasta den, likt ett spjut, rakt in i ytterdörren. Varför förstår jag efter jag gjort det, det känns bättre med direkt och vi skrattar. Jag kramar henne tillbaka och vi pysslar ett par mus-öron för att komplettera sonens utklädnad till föreställningen de med klassen ska visa upp för föräldrar och syskon.

När vi går dit är alla glada och jag är så tacksam över mina stora barn, att de verkligen kan vara så stora ibland, när inte jag kan det!