Dålig mamma

Ingen direkt måndagsångest att tala om då hela den förra veckar var en lång sådan. Dock har jag drabbats av någon form av gravid-pms, så sur och grinig som jag kännt mig i eftermiddag och nu på kvällen var det länge sedan jag var. För det är just det, en känsla, jag kan inte styra den men som tur var tygla den en aning. Sakerna jag vill göra och säga håller jag inom mig för jag har då ingen rätt att ta ut dem, absolut inte på barnen som har uppfört sig över förväntan för att vara en måndagkväll.
Rättare sagt, de har varit underbara vilket gör känslan av att vara grinig ännu värre!
 
Det börjar på eftermiddagen, lagom till att min äldsta dotter kommer hem. Jag sitter i ett samtal med en annan klassförälder i sonens klass, på onsdag ska vi tillsammans ansvara för en aktivitetsdag för klassen. Som vanligt har jag tagit på mig mer än vad jag klarar av och hinner med, eller hinner kanske jag gör men jag orkar helt enkelt inte. Hon är trevlig som fan och engagerad som få, hon har utan tvekan gjort mest av oss alla i gruppen och i jämförelse är min insatts löjligt liten. Jag vill också se fram emot dagen som hon gör och inte klaga på mitt åtagande. Min mest klämchecka röst avslutar samtalet och efter det kommer super-sura-sunk-känslan och bestiger alla mina sinnen.
 
Jag behöver handla middag men jag orkar inte ta med alla barn, jag orkar faktiskt inte ta med något barn så när de äldsta erbjuder sig att passa den yngsta sticker jag innan de hinner ångra sig. Jag är snabb men väljer såklart kassan där gubben framför är allmänt sinnesförvirrad och har ett ofungerande kort och inget legg och inget liv. Jag vrider på mig och suckar högt och glömmer totalt där och då i kön att det, bara för några veckor sedan, var jag som stod i hans situation - med ett kort som krånglade och en läsare som hakade upp sig, utan legg, utan kontanter.
 
Barnen vill hjälpa till med middagen, äldsta dottern tvättar yngstas händer. De roddar med pallar och skärbrädor och delar upp arbetsuppgifter. Vid minsta fråga vill jag bara ta över och laga maten själv, helst ensam i köket. Jag lyckas hålla mig och låter dem göra bäst de kan men med pulsen på max hela tiden och ett djupt veck mellan ögonbrynen. Jag är så jävla otacksam att jag skäms vilket leder till att klumpen i halsen och tårarna i ögonen också finns där. Som en bomb som exploderar när som helst.
 
När det efter middag, bad och läxhjälp ska hittas på lekar är jag så utmattad av att vara grinig att jag bara vill ligga framför bolibompa och blunda. Jag kommer på den briljanta idén att köpa efterrätt och skickar de stora för att handla. Alla nöjda och glada och jag får sluta ögonen i soffan till tonerna av barnprogramsvinjetter.
Vid den här tiden har samtliga barn gett upp hoppet om att jag ska vara en rolig mamma, de leker tillsammans i ett av sovrummen och strax ska vi alla sova.
Vissa dagar är jag en så jävla dålig mamma, dock är vissa dagar så pass ofta att jag lärt mig att inte låta det lysa igenom allt för starkt. Imorgon tar jag nya tag och räknar då de sista 24 timmarna innan min man kommer hem och räddar mig, och dem ...

Känslostorm

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag sätter Lola i vagnen för att gå och handla middag på ICA. Försommarkvällen luktar av grillat och det hugger i mitt bröst av att andas in den ljuvliga doften. Minnena av grillkvällar med vänner och familj, eller bara vi två med en engångsgrill, kniper tag om mitt hjärta och kramar det för hårt. Det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har sällskap av ett glatt gäng som firar sommarens första dag. Jag går ensam med mitt yngsta barn och min gravidmage för att köpa något snabbt att slänga i oss. Jag lyckades skjuta på det hela eftermiddagen men tillslut blev min hunger, och mina tankar på att Lola skulle få flingor till middag, outhärdlig.
 
Jag känner inte alls av lika mycket pollen längre och det gör mig glad, men jag nyser fortfarande hela tiden och varje gång sprutar snoret rakt ut. Så även denna gång och hela min axel är kladdig när jag går in i mataffären.
Lola sitter snällt i vagnen med en alldeles för stor nalle nedtryckt i knät, hon är nybadad och lockig i håret. Hon är det vackraste jag någonsin har sett och bara jag närmar mig hennes blå ögon med min blick så vattnas den. Det är kärlek så det gör ont.
 
Jag slänger ner det nödvändigaste och en snabb middag. Jag skulle absolut kunnat ta något nyttigare, jag är egentligen ändå inte sugen på något, men jag orkar inte tänka och det ger mig ångest. Jag borde ta hand om mig själv bättre nu som gravid, för mig handlar det inte om att unna sig för jag kan ändå inte njuta så jag lurar mig själv när jag tror så. Jag ser på klockan och känner stressen, min äldsta dotter ska mötas med en påse "sovaöver-saker" snart.
 
Mannen framför mig i kassan är så snygg att jag blir nervös. När jag reflekterar över min känsla rodnar jag. Kassörskan önskar mig en fortsatt trevlig helg och låter så vänlig på rösten att jag börjar gråta. Det slår en varm vind mot mig när dörrarna öppnas på vägen ut, det är en av mina bästa känslor, när det är varmare ute än inne. Jag vill skrika rakt ut av förtjusning. Mitt barn i vagnen ler mot mig och jag ömmar för henne, så liten och så beroende av mig - stackarn. Kvällssolen bländar mig och jag vänder mitt ansikte mot den, med slutna ögon låter jag den värma mig. I trappan på väg upp med vagnen är känslan av stress tillbaka och tyngden på allt jag bär på ger mig smärta. Jag möter ett litet barn med en äldre kvinna, mormor eller farmor antar jag och tänker på mina barns mormor. Jag saknar henne både som mormor och som mamma. Tankarna flyter fram i tiden då mina barn kanske saknar mig så som jag saknar dem idag. Jag lyckas andas tillbaka det värsta men när hans röst når mitt öra i luren så gråter jag konstant, under de två minuters telefontid vi hann med.



Trimester 3

Slungas jag inte i känslodjungeln är det händelserna på en dag som kastar mig mellan himmel och helvete. Från sovmorgon med tillhörande mys i sängen med min dotter till ett tufft pass på gymmet då det kändes som jag skulle föda på en yogamatta till tonerna av eurodisco. När det lugnat sig gick vi hem och jag duschade, Lola åt lunch på badrumsgolvet i väntan på mig och jag i farten när vi tog en promenad till våra nyfunna vänner. Jag kände mig lugn och lycklig i själen för första gånge på länge. Vidare bjöd dagen på mer promenad, hämtning på förskolan och parklek för de små. Vi hade inhandlat ingredienser till en fruktsallad som vi skulle avnjuta och jag kom på mig själv med att inte ha kollat på klockan en enda gång. Den kunde varit hur mycket eller hur lite som helst, det spelade ingen roll alls för vi hade inte bråttom.
 
Tills samtalet kom från en son med klumpen i halsen och jag fick kasta i både mig och Lola de fruktbitar och kesopluttar jag lovat henne. På den nivån det gick joggade jag till bussen som inte kom, kaos i trafiken fick mig att hasta vidare till hållplats efter hållplats men det slutade ändå med att jag fick ringa skolan och be dem tala om för min son att jag blev sen. När jag hämtar honom är han glad igen och paniken inom mig lägger sig en aning. Syskonen leker med varandra när jag lagar middag och sammandragningarna får mig att krampaktigt ta tag i diskbänken när de kommer. De släpper snabbt och jag kan andas ut men jag börjar känna oro för hur pass mycket kraftigare de blivit de senaste dagarna.
När jag sagt att jag hoppas hon kommer tidigt har jag menat ett par veckor, inte ett par månader... Men lixom sin mor kanske hon är värdelös på att räkna (?)
 
Tack för idag S & L <3
www.lifeofabandwife.blogg.se