Pinsamheter

Om det var den positiva inställningen imorse eller faktumet att jag valde att åka och shoppa med mina vänner istället för att sitta hemma och peppa mig själv vet jag inte, men en bra dag har det i alla fall varit och det var ju egentligen mitt slutgiltiga mål! Uppdrag utfört!
 
Då yngsta barnet skolas in på förskola denna vecka går hon ganska korta dagar, andra barnet får ju såklart gå längre men idag orkade jag inte gå fram och tillbaka. På vägen hem från förskolan passerar vi min systerdotters förskoleklass och passar på att plocka upp henne för lek med sina kusiner hemma i vår lägenhet. Min äldsta dotter har en kompis hemma och min son har två. Åtta barn totalt sysselsätter sig på olika nivå och i olika rum. Ibland skriks det och smälls i någon dörr men oftast så skrattar de högt så det ekar mellan väggarna.
 
Jag minns när jag var i den åldern och tog hem kompisar, vilka blandade känslor jag hade över det. Hur jag tänkte och hur jag mådde kring dessa besök var så olika. Att jag alltid var lugn över att det var fint hemma hos oss, städat och fräscht liksom. Hur jag visste att det fanns något mellis om någon var hungrig och att jag hade en egen dörr att stänga om vi ville vara ifred.
Men det var inte bara trygghet som befann sig bakom den ständigt olåsta dörren till vårt hus. Klumpen i magen fanns alltid där även om han sällan var hemma vid den tiden. Men om han nu var hemma, vilket humör skulle han vara på? Skulle jag få en puss och en kram och ett "Hur har du haft det idag?" eller skulle han vända bort blicken, låssas att jag inte fanns, att mitt hej inte bekom honom. Eller ännu värre, skulle han skämma ut mig inför min kompis? (Inte genom att vara allmänt föräldra-pinsam utan med flit, så uppenbart att även kompisen förstod att det var avsiktligt, vilket i sin tur fick honom att framstå som en ännu större idiot och därför blev ÄNNU mer pinsamt för mig, att ha en elak farsa liksom)
 
Mina barn känner knappast någon trygghet i att det finns färska frallor som ligger och svalnar på någon plåt och att det i kylen väntar ett dussin pålägg som faller alla i smaken. Nä, när det kommer till mat kan de nog skämmas lite runt middagsbordet när den som stannar för att äta ser på maten men inte förstår vad de är för någonting. Ibland skrattar de åt våra middagar och ofta får jag höra att "det inte är någon maträtt", bara massa olika mat och såser och röror. Om det är vad de skäms över så är jag nöjd. Ibland kan jag nog även ha lite för få kläder på mig, sånt är ju också lite pinsamt.
Imorgon tror jag att jag ska fråga dem om det är något mer...

Självupptagen

Jordgubbarna i skålen bredvid mig smakar smultron och sedan en timma tillbaka sover bägge barnen. Livet ÄR svårare generellt när han är borta men vissa saker går automatiskt lättare av att vara en, att lägga till exempel (jordgubbarna var mest tur antar jag).
 
Hur jag har oroat mig för inskolningen av min yngsta dotter har bemötts av vänner och bekanta med himlande ögon. "Det där sitter i ryggmärgen på dig" och "Fjärde inskolningen ska väl inte vara något problem" har jag fått höra. Men nu ska jag berätta en liten hemlis för er... - Jag har inte skolat in något barn före denna. Nummer fyra i all ära men hon är min första inskolning. De två stora var hemma så pass länge att de praktiskt taget kunde gå till och från förskolan själva när det väl var dags. De fanns ont om förskoleplatser i vår kommun även på den tiden så när mina uthalade föräldradagar var slut och jag behövde arbeta igen tog min mamma ett halvårs vikariat på den förskola hon en gång i tiden startat och helt enkelt tog med mina barn dit, och hem, och dit, och hem..
 
När barn nummer 3 började på förskola förra året var jag nyförlöst med nummer 4 så även då slapp jag, hon skolades in av sin pappa. Och nu är det alltså min tur. Första dagen idag gick som förväntat jättebra men fortsättning följer på den. Det är alltså inte henne jag är orolig för utan mig. Det händer någonting i mig när jag inte är om och kring mina barn, något fantastiskt men samtidigt något panikartat och liksom klaustrofobiskt. Även om jag är trygg i magen då jag vet att de har det bra så sticker det lite i hjärtat av att jag missar händelser i dess liv. Att de skapar minnen som inte innefattar mig, att de skrattar utan att jag ler tillbaka, att de undrar utan att be just mig om svar.
Och så kan folk som inte vill ha barn säga att det är för att de är "för självupptagna" ...

Chanser och brister

Hemsidorna jag granskat de senaste veckorna tackar samtliga för min beställning. I paketen jag inom nästa vecka kommer att få ligger det sammanlagt 7 st klänningar, alla dessa perfekta för en bal på slottet. De är av olika kulör samt material och ingen är den andra lik, men alla är perfekta. Som vanligt är det inte produkterna det är fel på utan den som bär dem. Det krävs mycket för att jag ska känna mig fin och bekväm på samma gång, framförallt i klänning och inte minst som utklädd. Måtte en av sju sitta så pass okej att jag kan sminka upp det som resterar till rätt känsla.
 
Jag är långt från mitt mål när det kommer till min kropp och då det fortfarande inte är speciellt länge sedan jag fick en bebis antar jag att jag måste köpa läget och försöka att inte stressa prosessen. Dock är jag sämst i världen på att vänta och trött på att inte kunna ta i som jag vill. I veckor nu har jag dragit mig från att starta upp mitt gymkort, egentligen har jag ingen ursäkt längre men nu har det gått så pass långt att jag blivit rädd. Likadant är det med mitt författarskap, eller snarare brist på författarskap. Jag vill börja skriva samtidigt som jag är livrädd för det. Vad som skrämmer mig vet jag inte, chansen att misslyckas kanske, eller tvärtom.