Nära men inte inuti

Måndagar kommer, måndagar går. Den här är inget undantag.

Jag ömsom gråter i panik, ömsom skrattar hysteriskt. Precis som vissa kör varannan vatten på krogen kör jag varannan kalldusch av känslor. Den första dagen är alltid värst, likt de första såren som alltid tar djupast. Jag har många sår som skapats för första gången och det mest positiva med det är att skulle jag skada mig likadant igen är ärrvävnaden tjockare än huden var från början.

Idag har jag påbörjat en spellista som vi ska lyssna på när vi bilar i Frankrike, nästa sommar. Det är så länge kvar att jag knappt vågar ta in det samtidigt som jag behöver något att klamra mig fast vid för att hålla mig över ytan. Likt Jack i Titanic hänger jag på dörren, tragisk jämförelse egentligen. Mitt vatten är varmare och fyllt med badankor och i håret har jag en inpackning.

Vi har köpt en ny bil också, ett steg framåt mot en ännu större familj. Det blev inte den jag ville ha och därför vet jag att det blev den bästa.
Jag längtar till vi är fulltaliga i bilen, var och en på sin plats men ändå alla tillsammans. Ingen på någon annan eller i varandras magar. Jag vill vara med dem och inga andra men jag vill vara min egen person. 
Beroende men inte livsavgörande. Nära men inte inuti.

Jag är himmel eller helvete

Först nu muttrar kaffebryggaren i köket och informerar om att dagen kan börja, om den vill.
När jag vaknade för en stund sedan var hemmet tyst och stilla, jag minns att jag vaknat till ett antar gånger innan denna och då hört liv och rörelse i rummen utanför. Inte längre. Samtidigt som jag hinner tänka att något hemskt har hänt min familj förstår jag att svaret är så enkelt att de tröttnat på att vara inne och gått ut. Det är då jag förstår att klockan är ganska mycket och i panik över att ha försovit mig till ingenting går jag upp och ropar efter dem.
Det kommer såklart inget svar.
 
Jag har fått sova tills jag vaknat av mig själv och inte velat somna om igen. Jag kan inte minnas när det hände senast. Ingen klocka, ingen som ropar efter mig, inget godmorgon... Och det är precis så det känns, ingen godmorgon. Ensamheten delar plats med det dåliga samvetet inom mig, över att ha sovit bort flera timmar på vår sista dag tillsammans denna vecka. Han åker igen imorgon och jag kan inte följa med och idag har jag försummat allt vad morgonmys heter. Rester av deras frukost står kall för mig att värma nu timmar senare. Jag slänger den och gör ny och det är inte förrän jag fått något i magen och energin nått hjärnan, som nu snurrar igång, känslorna riktas från självhat rakt mot honom. All hans välmening betyder plötsligt ingenting och inom mig svider sorgen över våra förlorade timmar och besvikelsen över att han lät det hända.
 
Nu dricker jag kaffe och har fått sura en stund och de enda känslorna som ligger kvar och skvalpar på botten är de som påminner mig om att jag aldrig mer vill vara gravid. Jag är himmel eller helvete i vanliga fall och platserna som beskriver mig som havande är bortom alla gränser. När det varken är bra eller dåligt står jag, som utom mig själv, och bara skakar på huvdet. Det är en sådan stund nu och jag tror det är lika bra att jag går och lägger mig igen.

Meningslösa frågor

Han är ute ikväll och jag unnar honom varenda promille i blodet han kan lyckas åstadkomma innan tröttheten kommer dra honom med sista tåget hem igen. Han är ingen sådan som lovar en kort sväng och sen trillar in i gryningen. Han är motsattsen till mig där.
 
Dock är han även motsattsen till mig på det plan att han kan gå ut nu och inte jag. För att spä på min melankoli sätter jag mig för att plugga med ett glas vatten som enda tilltugg. Jag ville be honom att stanna när jag proppsade på att han skulle gå. Jag vill ringa och säga att han ska komma hem igen när jag istället messar och säger godnatt med ett hjärta.
 
Det var ju så vi inte skulle bli. Vi skulle klara av att ha varsitt liv även om han jobbar som han gör. Vi skulle inte klamra oss fast vid varandra bara för att vi inte ses lika ofta längre. Vi skulle behålla och vårda oss själva och våra vänner och även om de förstår alla gånger någon av oss avböjer så skulle vi inte försumma dem för en fredag i varandras knä framför Lets Dance.
Fast räknas det verkligen när han är ute med sina kollegor?
Det är så svårt att ta ställning till allt det här livet innebär tycker jag, ännu svårare som gravid och pollenallergisk. Jag drömmer om att kunna gå ut på en promenad utan att ligga deckad resten av dagen eller att kunna gå in i mataffären utan solglasögonen på. Det är dessa saker som ligger mig närmast, tätt följt av att inte kissa på mig när jag nyser eller hostar och att inte gråta i panik över att den barnvagn jag sett ut på en hemsida inte va lika fin i verkligheten. Vad, egentligen, är lika fint i verkligheten?
 
Välkommen till vecka 27 säger appen följt av texten om att det är nu man som gravid mår som bäst. Den kan dra åt helvete tillsammans med alla svar på meningslösa frågor som snurrar runt i mitt huvud och får det att värka när jag inte kan äta några smärtstillande.