Miljoner frågor om barnuppfostran

Det svider i mitt hjärta och vrider sig i min mage över rollen som mamma. Ibland finns det en känsla av välbehag, men bara ibland och det är mer sällan än man kan tro. Ibland finns inte med i någon kalender, inte heller "nåndag" även om just denna är, för mig, ständigt fullbokad. Jag menar inte nu bara svid och vrid inuti kroppen på grund av dåliga saker eller jobbiga dagar. Jag upplever det annars också. Lika ont gör det att lämna dem efter en bra vecka tillsammans som efter en sämre. Lika ansträngande är det att se dem växa upp i en värld av kärlek som av smärta. Hur jag än vrider och vänder på mina känslor blir jag av dessa utmattad. Vad är rätt och vad är fel? Min första tanke är att jag alltid och oavsett vill skydda mina fyra barn från allt ont, från all smärta och lidelse. Men hur skulle de då klara sig genom livet? Samtidigt som jag vill bespara dess små hjärtan från sprickor som bildar ärr vill jag ju att de ska få ett brett känsloregister och kunskap i vad som för dem upplevs som gott och ont.
 
Och var går gränsen?
 
Att vara förälder är svårt. Det bästa och som finns men också det svårast jag vet. Kanske beror det på att jag tar den rollen på lite för stort allvar, eller beror det på att för många andra inte gör det?
 
Det är många och stora frågor som snurrar i mitt huvud idag, som alltid de dagarna alla far och timmarna blir för långa för mig att hantera. Jag promenerar flera mil i hopp om att rensa ut oredan och fylla på med endast luft, oftast gör det susen men idag var luften oren och jag höll andan. Allt finns kvar nu när mörkret fallit och de små somnat, jag är ensam kvar med skiten. Jag saknar honom. Jag saknar mig själv utan huvudet, med endast hjärtat och två starka armar. Med vilja, passion och driv. Nu finns bara hjärnan på högvarv och trötthet kvar.

En kärleksförklaring, typ.

Även om jag idag känner att det redan är torsdag kväll, endast en natt kvar, fredag imorgon och efter en dags aktiviteter kommer han hem igen. Även om jag känner så nu kan jag inte minnas känslan av att ha honom här, hans hand i min blir lika ny var gång. Det är bara så här kvällen innan som jag känner "redan-känslan", hela veckan som passerat har dagarna gått långsamt och senast igår infann sig paniken över att det var så långt kvar till jag fick träffa honom igen.
 
Jag vill ha honom här av så många anledningar. Trygghet, sällskap, hjälp, avlastning. Men främst är alltid anledningen att det är här han hör hemma, att jag inte känner mig hel utan honom. Även om jag skulle vara ensam, utan varken barn eller måsten, med en egen karriär och vänner omkring mig skulle jag vilja ha honom i närheten dygnets alla timmar. Han är min människa, vi hör ihop.
 
Dock skulle det vara betydligt enklare att leva som fru till en veckopendlande soldat och ensam mamma till fyra barn om man inte hade just dem, barnen. När jag handlat mat idag och svängde förbi ljugarbänkarna i entrén med Vira i vagnen hörde jag en äldre herre kommentera mig. Avsiktligt höjde han rösten åt mitt håll samtidigt som han lutade sig mot sin vän och påpekade att "det var värst vad mammorna är unga nuförtiden!". Det stämmer knappast att man som 27 åring är vidare ung förälder tycker jag. På hans tid fick kvinnorna sitt första barn betydligt tidigare vågar jag påstå. Att det sedan var mitt fjärde barn som låg i enkelvagnen kunde ju inte han veta. Och att min äldsta där hemma är 10. Hur som helst så tackade jag för komplimangen och lämnade honom men en förundrad blick.
 
Inför imorgon har jag storslagna planer. Lola´s ena, av två, bästa fröknar på miniSats ska sluta och vi ska krama henne länge och väl. Efter det ska jag hämta upp ett par hjul jag köpt på blocket och på det följer en heldag på söder. Min vän och hennes bebis möter upp oss och med tanke på vädret lär vi fördriva dagen i någon park med en glass i ena handen och varsin bebis under andra armen medan vi puttar Lola i en gunga med den tredje. När restaurangen öppnar där min syster arbetar ska vi ta oss dit, dricka alkoholfria drinkar och äta en bit mat. Det är planer jag generellt känner skulle passa in med ett barn, kanske av den äldre sorten, typ min nioåriga dotter. Denna gång blir det med de två små. Jag känner redan nu att jag tagit mig vatten över huvudet, en riktig ice bucket challenge...



För alltid en stund

Tänk vad mycket det gör för humöret att få sova. Jag ska inte säga varken "sova ut" eller "inte bli väckt" men inatt har jag i alla fall sovit. Drömmarna är fortfarande frånvarande och något jag bara sysslar med när jag är vaken. Jag drömmer om allt. All tysthet i mitt huvud fyller jag upp med tankar, drömmar om saker, känslor och platser. Oftast om situationer jag kan komma på mig själv inte ens vilja ha på riktigt. Drömmarna är vackra just för att de är och förblir drömmar många gånger.
 
Onsdag och halvtid. Jag längtar efter honom på ett sjukt sätt. Denna vecka har vi möjlighet att prata i telefon men var gång har jag kommit på mig själv med att må sämre efteråt. Det brukar lyfta upp mig att höra hans röst, att få gnälla lite och berätta att jag saknar och älskar. När vi lagt på känner jag mig nu bara tom. Jag hör ljuden i bakgrunden och de skvallrar om att han är borta, långt borta. De hånar mig och sjunger retfulla sånger om att de har honom, och inte jag. Och så plötsligt måste han sluta och även om det är just vad jag vill också, att lägga på, så vet jag då vad som väntar. Tomheten.
 
I helgen ska vi prata. Endast de små är hemma då vilket brukar innebära mer vuxentid för oss, mer samtal och inte alls samma aktivitetsnivå. Vi skulle ha gått på fest men fick inte tag på barnvakt. Jag skulle kunna gå ensam och lämna honom hemma med barnen. Jag vill vilja det men gör det inte. Jag vill vilja vara rolig och tuff och självständig. Det är så mycket jag vill hela tiden, och drömmer om. Men det är inte på riktigt.
Den enda sanningen är att jag vill krypa upp i hans famn och stanna där för alltid och i helgen ska jag se till att få det, för alltid i alla fall en liten stund.