Chanser och brister

Hemsidorna jag granskat de senaste veckorna tackar samtliga för min beställning. I paketen jag inom nästa vecka kommer att få ligger det sammanlagt 7 st klänningar, alla dessa perfekta för en bal på slottet. De är av olika kulör samt material och ingen är den andra lik, men alla är perfekta. Som vanligt är det inte produkterna det är fel på utan den som bär dem. Det krävs mycket för att jag ska känna mig fin och bekväm på samma gång, framförallt i klänning och inte minst som utklädd. Måtte en av sju sitta så pass okej att jag kan sminka upp det som resterar till rätt känsla.
 
Jag är långt från mitt mål när det kommer till min kropp och då det fortfarande inte är speciellt länge sedan jag fick en bebis antar jag att jag måste köpa läget och försöka att inte stressa prosessen. Dock är jag sämst i världen på att vänta och trött på att inte kunna ta i som jag vill. I veckor nu har jag dragit mig från att starta upp mitt gymkort, egentligen har jag ingen ursäkt längre men nu har det gått så pass långt att jag blivit rädd. Likadant är det med mitt författarskap, eller snarare brist på författarskap. Jag vill börja skriva samtidigt som jag är livrädd för det. Vad som skrämmer mig vet jag inte, chansen att misslyckas kanske, eller tvärtom.

Halvtid och bokbeslut

Att det redan är lördag betyder att första veckan av vår förlängda semester redan passerat, lika länge till och sen är det över, igen. Vardagen börjar då åter igen men inte samma vardag som jag är van vid. Lola har börjat på förskolan, min stora lilla tjej, det är blandade känslor som med allting annat men så länge jag gråter mer än hon gör är allt som det ska. Just nu gråter bara jag.
 
Det hade såklart blivit en ny vardag ändå med ännu ett barn i familjen, en bebis som ställer allt på ändan. Och kanske är det just vad jag behöver för att skakas om lite grann, en massa nytt och obeprövat. Planerna för vad jag ska hinna med och uppnå det närmsta året är ganska höga. Bara punkten att gilla mig själv en smula mer är tillräcklig, dock är jag en person som måste prestera för att finna ro och som måste våga för att vinna, eller att ens få se mig som en del av det vinnande laget. Så för att tycka om min person måste jag alltså imponera på mig själv så till den milda grad att jag typ skulle vilja vara mig själv. Fattar ni?
 
Jag ska skriva en bok. Just nu skiter jag i om det blir en bra bok, om någon någonsin gillar den och om den ens ges ut och säljs i ett enda exemplar. Skriva en bok, det ska jag, när det är igång kan jag sätta högre mål än att den bara ska bli klar och få en titel.

Ett kort kapitell

I extas över att ni faktiskt önskat lite samtalsämnen vill jag besvara dessa med en gång. Tålamod är inte en av mina starka egenskaper precis, faktum är att det fattas mig helt.
 
På frågan om min terapi önskar jag att jag hade en långt avsnitt att berätta. En saga med brokig inledning, ett trassligt mittenparti och en lyckligt slut. Det finns dock knappt något att säga, jag gick två gånger och sen var det slut. Jag var botad.
Skämt och sido så var terapeuten jag gick hos avsedd som resurs inom försvaret och egentligen inget för sällskapssjuka fruar att utnyttja mer än ett par gånger. Jag kände inte heller att vi klaffade på den nivån som jag hoppats och såg därför ingen framtid med henne. När inte jag, som kan outa allt här, ens orkade med att säga i terapin att jag är gravid, då fick det vara.
Men steget att leta vidare efter den rätte för mig känns betydligt närmare nu än någonsin innan. En dag möts vi och då kommer jag att få lära mig allt om kärlek till mig själv.
 
Imorgon ska jag berätta om hur min mans flytt till huvudstaden kom sig och hur vi tog det enormt gemensamma beslutet att skaffa barn. Sa jag vi? Jag menade jag!