Ta mig ut och tillbaka

Jag är rädd för att det inte räcker. Att det här livet inte riktigt duger åt mig. Jag vill så gärna och kommer inte ge upp än på länge men precis just nu känns det ganska uppgivet. Långa ledigheter i all ära men så länge vi har barn, vilket är väldigt länge till, är ledighet och semester vitt skiljda saker.

Jag saknar honom extremt idag. Jag kan inte se ett slut även om han kommer hem igen redan imorgon. Då börjar nästa nedräkning och stressen över att hinna umgås mesta möjliga tid och att alltid vara lycklig hänger över mig. Jag vill somna och vakna igen när solen skiner. När värmen kan få mina läppar att le och när gräsmattorna lockar mina bara fötter till skutt. Jag vill vara ute och andas, här inne kvävs jag snart.


Ta mig tillbaka till ditt knä

Höjer rösten

Alla dessa jävla motgångar. Mitt karmakonto måste ligga back med tanke på hur livet behandlar mig just nu.
Jag hör om föräldrar som aldrig höjt rösten emot sina barn. Jag undrar vad de barnen gör, jag vet absolut vad de inte gör i alla fall.
 
När jag kommer tillbaka in i köket efter att ha plockat upp diverse julklappskassar och matpåsar under vagnen står minstingen på bordet och dansar. Storasyster hejar glatt på från åskådarplatsen på golvet en bra bit bort. På bordet står datorn öppen för hon har satt på musik. Mellan de små, men snabba, benen står tre glas till bredden fyllda med äpplejos. I två av dem finns sugrör och i det tredje isbitar. Den äldsta av tjejerna har fixat något att dricka till oss påpekar hon stolt. Ibland räcker inte tanken tyvärr.
Jag hinner inte fram till bordet innan lilla välter ut sin egen plastmugg i ett försök att fånga upp den för att dricka mitt i ett danssteg. Jag skjuter datorn åt sidan för att rädda den från floden av jos som nu strömmar över bordet. I ren förvirring tar Lola ett kliv ut från bordet utan en tanke på att underlag fattas hennes fot. Jag är där, jag hinner fånga henne under armen samtidigt som hon hinner sparka omkull de sista två glasen. Ner från bordet faller dem och ett regn av vätska och glassplitter sprider sig över våra fötter.
 
Det är då jag undrar hur föräldrarna som inte höjer rösten reagerar?
Speciellt när det slår mig att dammsugaren står i det baklåsta förrådet!

Delad glädje är dubbel glädje

Det kliar i skrivarfingrarna men tanken om ett späckat schema för att hålla känslorna bedövade skred till verklighet. Jag har helt enkelt inte tid.

Rollern har gått varm och vardagsrummet är klart. Pyssel, mat och porslin har plockats fram och tillbaka fler gånger än en tusenfoting kan räkna på benen. Mitt huvud kokar vilket gör att blodet i mina ådror värmer upp hjärtat som under tio dagar sakta hunnit frysa till is. Imorgon kommer han hem!

Vår helg blir en dag extra. Det är en torftig kompensation för en evighet utan kontakt men just nu känns varenda minut utöver det vanliga som en skänk från ovan. Vi har så mycket att ta igen, att prata om och att planera. Allt som under de senaste dagarna har hänt runt oss såväl som inom oss, jag längtar efter att få både höra och dela.
Med honom och med er ...