Självupptagen

Jordgubbarna i skålen bredvid mig smakar smultron och sedan en timma tillbaka sover bägge barnen. Livet ÄR svårare generellt när han är borta men vissa saker går automatiskt lättare av att vara en, att lägga till exempel (jordgubbarna var mest tur antar jag).
 
Hur jag har oroat mig för inskolningen av min yngsta dotter har bemötts av vänner och bekanta med himlande ögon. "Det där sitter i ryggmärgen på dig" och "Fjärde inskolningen ska väl inte vara något problem" har jag fått höra. Men nu ska jag berätta en liten hemlis för er... - Jag har inte skolat in något barn före denna. Nummer fyra i all ära men hon är min första inskolning. De två stora var hemma så pass länge att de praktiskt taget kunde gå till och från förskolan själva när det väl var dags. De fanns ont om förskoleplatser i vår kommun även på den tiden så när mina uthalade föräldradagar var slut och jag behövde arbeta igen tog min mamma ett halvårs vikariat på den förskola hon en gång i tiden startat och helt enkelt tog med mina barn dit, och hem, och dit, och hem..
 
När barn nummer 3 började på förskola förra året var jag nyförlöst med nummer 4 så även då slapp jag, hon skolades in av sin pappa. Och nu är det alltså min tur. Första dagen idag gick som förväntat jättebra men fortsättning följer på den. Det är alltså inte henne jag är orolig för utan mig. Det händer någonting i mig när jag inte är om och kring mina barn, något fantastiskt men samtidigt något panikartat och liksom klaustrofobiskt. Även om jag är trygg i magen då jag vet att de har det bra så sticker det lite i hjärtat av att jag missar händelser i dess liv. Att de skapar minnen som inte innefattar mig, att de skrattar utan att jag ler tillbaka, att de undrar utan att be just mig om svar.
Och så kan folk som inte vill ha barn säga att det är för att de är "för självupptagna" ...

Miljoner frågor om barnuppfostran

Det svider i mitt hjärta och vrider sig i min mage över rollen som mamma. Ibland finns det en känsla av välbehag, men bara ibland och det är mer sällan än man kan tro. Ibland finns inte med i någon kalender, inte heller "nåndag" även om just denna är, för mig, ständigt fullbokad. Jag menar inte nu bara svid och vrid inuti kroppen på grund av dåliga saker eller jobbiga dagar. Jag upplever det annars också. Lika ont gör det att lämna dem efter en bra vecka tillsammans som efter en sämre. Lika ansträngande är det att se dem växa upp i en värld av kärlek som av smärta. Hur jag än vrider och vänder på mina känslor blir jag av dessa utmattad. Vad är rätt och vad är fel? Min första tanke är att jag alltid och oavsett vill skydda mina fyra barn från allt ont, från all smärta och lidelse. Men hur skulle de då klara sig genom livet? Samtidigt som jag vill bespara dess små hjärtan från sprickor som bildar ärr vill jag ju att de ska få ett brett känsloregister och kunskap i vad som för dem upplevs som gott och ont.
 
Och var går gränsen?
 
Att vara förälder är svårt. Det bästa och som finns men också det svårast jag vet. Kanske beror det på att jag tar den rollen på lite för stort allvar, eller beror det på att för många andra inte gör det?
 
Det är många och stora frågor som snurrar i mitt huvud idag, som alltid de dagarna alla far och timmarna blir för långa för mig att hantera. Jag promenerar flera mil i hopp om att rensa ut oredan och fylla på med endast luft, oftast gör det susen men idag var luften oren och jag höll andan. Allt finns kvar nu när mörkret fallit och de små somnat, jag är ensam kvar med skiten. Jag saknar honom. Jag saknar mig själv utan huvudet, med endast hjärtat och två starka armar. Med vilja, passion och driv. Nu finns bara hjärnan på högvarv och trötthet kvar.

Ska vi slå vad?

Fan va det är svårt att få rätt temperatur i badrummet när man badar. Jag vill ha riktigt hett vatten men hatar att bli svettig om huvudet. Det måste alltså vara kallt i rummet men jag vill helst stänga dörren om mig för att verkligen känna att jag är ifred. Och så är det de där med fötterna som alltid är så kalla att till och med ljummet vatten får dem att svida.

Nu ligger jag här i alla fall. Och om temperaturen är mitt största problem vill jag anse att den här kvällen varit hyfsat bra. Jag tog en dag utan studier idag och jag tror att jag gör detsamma imorgon. För även om denna dag varit fin vill jag inte att den ska vara den bästa jordgubben. Jag vill ha den imorgon när vi ska vara tillsammans, fira 50% av graviditeten och få veta könet på vårt nya, och definitivt sista, barn.
Det är plågeri att ha ultraljud på eftermiddagen!

Efteråt vill jag köpa ett babyplagg i rosa eller blått. Även om vår dotter har majoritet av blå kläder i sin garderob, och snudd på inget rosa, så är det en rolig grej att slå in det yttepyttiga i ett paket och låta de stora öppna för att få reda på könet. De har fått betänketid till imorgonbitti men sen gäller det att satsa. Finns det en anledning att tävla och slå vad gör vi det gärna.
Jag tror på en flicka trots att mina odds är ganska dåliga. Av tre möjliga har jag haft tre fel såhär långt.
Vill ni vara med och gissa?

Oavsett får ni en glassig puss!