Djupa andetag och hyperventilation

Den där förbannade bägaren maxas vareviga dag och jag förstår inte hur det är möjligt. Fram till jag studerat klart idag och läste igenom det jag skrivit under två timmar kändes det som en lill-lördag av rang. Party mitt i veckan för att fira att dagen faktiskt varit över förväntan stod på schemat. Tills jag läser igenom de hittills två sidorna och konstaterar att det skulle ge mig ett bättre betyg att bara skicka in ett blankt papper.
 
Ett djupt andetag och en snabb dusch senare sitter jag på utvecklingssamtal med min son. Dessa är inte som de brukar vara. Varannan vecka livet verkar påverka honom mer än vad jag vill acceptera och det visar sig i studieresultaten. Tårarna tränger på. Två djupa, tre djupa, fyra...
 
Vi leker på golvet och läser böcker om vartannat i en enda röra. Äldsta dottern är hos sin bästis men snart får jag ett samtal från mamman. Jolene´s ögon har reagerat på deras katt precis som mina gör på pälsdjur. Extra känsligt blir det såklart nu i pollentider. Hon kommer hem och gråter med två pingisbollar instoppade under ögonlocken och med fransarna spretande rakt ut. Jag ser mig själv i hennes lilla ansikte när hon lider och, som så många gånger annars när hon mår dåligt, vet jag precis hur hon känner sig. Fem sex sju. Tårarna kommer ändå.
 
Jag googlar min klåda som aldrig vill ge med sig, konstaterar att jag haft den över ett halvår nu. Ja, ungefär lika länge som jag varit gravid. Ett plus ett blir två och jag finner något som kallas "gravidklåda". Detta är min femte graviditet, varför har jag inte hört om detta förrän nu? (Jag funderar starkt på att skriva en bok om det här med att vara gravid, en som inte är inbäddad i pastellfärger och med en gloria över.) Efter att ha läst på och pratat länge med min barnmorska förstår jag att jag måste kolla upp saken. Att detta görs på sjukhus med blodprov gör att mina lugna, djupa andetag övergår till hyperventilation.
 
En vanlig dag, det är allt jag begär!

Nära men inte inuti

Måndagar kommer, måndagar går. Den här är inget undantag.

Jag ömsom gråter i panik, ömsom skrattar hysteriskt. Precis som vissa kör varannan vatten på krogen kör jag varannan kalldusch av känslor. Den första dagen är alltid värst, likt de första såren som alltid tar djupast. Jag har många sår som skapats för första gången och det mest positiva med det är att skulle jag skada mig likadant igen är ärrvävnaden tjockare än huden var från början.

Idag har jag påbörjat en spellista som vi ska lyssna på när vi bilar i Frankrike, nästa sommar. Det är så länge kvar att jag knappt vågar ta in det samtidigt som jag behöver något att klamra mig fast vid för att hålla mig över ytan. Likt Jack i Titanic hänger jag på dörren, tragisk jämförelse egentligen. Mitt vatten är varmare och fyllt med badankor och i håret har jag en inpackning.

Vi har köpt en ny bil också, ett steg framåt mot en ännu större familj. Det blev inte den jag ville ha och därför vet jag att det blev den bästa.
Jag längtar till vi är fulltaliga i bilen, var och en på sin plats men ändå alla tillsammans. Ingen på någon annan eller i varandras magar. Jag vill vara med dem och inga andra men jag vill vara min egen person. 
Beroende men inte livsavgörande. Nära men inte inuti.

Ska vi slå vad?

Fan va det är svårt att få rätt temperatur i badrummet när man badar. Jag vill ha riktigt hett vatten men hatar att bli svettig om huvudet. Det måste alltså vara kallt i rummet men jag vill helst stänga dörren om mig för att verkligen känna att jag är ifred. Och så är det de där med fötterna som alltid är så kalla att till och med ljummet vatten får dem att svida.

Nu ligger jag här i alla fall. Och om temperaturen är mitt största problem vill jag anse att den här kvällen varit hyfsat bra. Jag tog en dag utan studier idag och jag tror att jag gör detsamma imorgon. För även om denna dag varit fin vill jag inte att den ska vara den bästa jordgubben. Jag vill ha den imorgon när vi ska vara tillsammans, fira 50% av graviditeten och få veta könet på vårt nya, och definitivt sista, barn.
Det är plågeri att ha ultraljud på eftermiddagen!

Efteråt vill jag köpa ett babyplagg i rosa eller blått. Även om vår dotter har majoritet av blå kläder i sin garderob, och snudd på inget rosa, så är det en rolig grej att slå in det yttepyttiga i ett paket och låta de stora öppna för att få reda på könet. De har fått betänketid till imorgonbitti men sen gäller det att satsa. Finns det en anledning att tävla och slå vad gör vi det gärna.
Jag tror på en flicka trots att mina odds är ganska dåliga. Av tre möjliga har jag haft tre fel såhär långt.
Vill ni vara med och gissa?

Oavsett får ni en glassig puss!