Världens bästa mamma

Jag är mamma till fyra barn. Jag brukar tänka att jag har haft tur, turen att ha fått fyra så fina. Nu menar jag inte att samtliga även råkar ha en yttre skönhet utan fina på insidan. Att jag är lyckligt lottad med snälla, omtänksamma och väluppfostrade barn. De är fortfarande just barn och som alla andra kan även mina fucka ur totalt och vara riktiga monster men överlag är det bra människor, mer än bra.
 
Men det är fel. Jag har inte haft tur. Jag har utvecklat en helvetes jävla skicklighet i att uppfostra dem. Jag har låtit dem möta människor av olika slag att lära dem saker. Visat dem världen, fått dem att se skönheten i olikheter. Talat till dem med en förväntan på att de förstår, på att jag litar på dem så som de litar på mig, alltid.
Jag har inte haft någon tur alls, jag har offrat och lärt mig för att jag har varit tvungen till det och jag har blivit en skitbra mamma helt enkelt.
 
Ändå så slår kommentaren undan benen på mig. De starka ben som legat i föräldrarollens benpress i över tio år. Vikter har lassats på och det är fan inte alla gånger någon ens har hejat på mig när jag kämpat för livet. Jag har starka ben men jag halkar så lätt. En enda kommentar som träffar mig rakt in i mamma-hjärtat och som sprider sitt gift igenom min hormonella kropp och fräter sönder hela mitt självförtroende. Tårarna rinner och ingen som ser mig kan få dem att sluta. Jag har befogenhet att skriva tusen och åter tusen riktiga sanningar tillbaka, ändå avstår jag. Jag vill inte sänka mig till den nivån. Jag vill bara stå stadigt och förstå det jag vet, att jag är världens bästa mamma till mina barn. MINA barn!



Regnbågens alla färger

Hur mycket det än regnar kan jag inte annat än att le. Med varje droppe vatten som faller ser jag en snöflinga till som smälter. Snart är nästan all snö jag ser från fönstret här på sjunde våningen borta. Under den vilar gegga och förruttna löv, liket av den sommar som var förra gången. Men den har fått vara begraven nu, om bara en kort stund. Må den vila i frid och födas på nytt inom kort.
 
Jag vill ha fågelkvitter och de första strålarna. Dagarna då folk vågar andra färger än svart. Då vi visar ben och armar. Då axlarna på varsin sida om våra nu leende ansikten sjunker ner till sin naturliga position och inte pressar sig fast uppe vid öronen.
 
Idag är det grått, men inom mig bildas en regnbåge av längtan efter att bli bländad.

Längtar efter revansch och barfotafötter

Jag tog ingen revansch på gårdagen. Inte idag i alla fall.
Varken bättre elle sämre skulle jag säga, inte alls innehållslös eller onödig, bara inte så pass värd som dagar kan vara. Nu är klockan så pass mycket att det känns skönt att bara släppa garden och ge upp.
Skeppet sjunker och jag förvånas av det kalla vattnet istället för att slå omkring mig. Man vänjer sig vid kylan och tillslut är det så kallt att det hettar mot huden. Jag andas in med vetskapen om att det inte finns någon luft kvar. Jag dränker mig i denna dags sista minuter och, liksom igår, känner tacksamhet över att jag inte behöver uppleva den igen.
Imorgon föds jag på nytt. Återigen så gör jag om, om det blir rätt vet jag inte - det vet jag aldrig, men jag hoppas.
 
Hoppet är det sista som lämnar livstidsfångar innan de dör har jag hört. Jag har ett litet fängelse här, innehållande tre små vakter och inga cell-kamrater. Men jag har hopp, än så länge. Det behöver bara räcka fram till våren. Då knopparna brister blir även mina galler mjuka och vakterna får spring i sina ben. Vi är då fria tillsammans och inga tyglar behövs. Vi blir till ett lag, eniga och världen emot oss hamnar på vår sida. Allt blir bra igen, bara vi får lite solblonderat hår och gräs mellan tårna.
Jag längtar efter första barfota promenaden.