När det rinner över

Det svänger så fort. För en sekund sen var hon här, vi pratade i munn på varann och fyllde ut andningspauserna med skratt. Vi träffas inte så ofta men har ändå lyckats gå igenom så pass mycket tillsammans, och mer ska det bli. Hon är en sån där vän som är på min "självklar-lista", en av mina absolut bästa, och det spelar ingen roll hur ofta eller sällan vi ses för varje möte är lika unikt som självklart. De är få som ger så mycket energi i utbyte mot ingenting men just idag rann det över.
 
Vi kramades ajdö i hallen och jag hann knappt tillbaka till köket för att mätta tre gapande munnar innan tårarna rann. Jag saknar dem så mycket, mina vänner, mitt sociala liv. Jag saknar valet av det, att kunna få det och välja bort det. Vi har valt annat och jag vet, det är under en begränsad tid men på bekostnad av så mycket.
 
Jag pratar med min man mitt uppe i allt. De sitter på en pizzeria, skålar och firar framgångar och utmärkelser med jobbet. Jag är så stolt över honom att jag vill spricka, så himla stolt och så avundsjuk.

Andar och byten

Andarnas sällskapande själar från igår har idag gått upp i rök. Ensamheten hänger tung här hemma igen och inte ens Lola´s röst kan fylla ut tomrummet jag känner. Av någon anledning känns det som de stora barnen har varit borta en evighet, det är första gången på länge de inte varit här även om det varit pappa-vecka.
 
Imorgon kommer de hem och inga andar i världen vågar vistas här hemma då i alla fall. Det kanske kan få mitt blod att rusa i ådrorna för just nu är jag stelfrusen. Jag klär på mig i lager, dricker te och badar badkar men jag är kall in i själen. Passionen jag kände imorse efter att ha pratat med min man är borta nu.
Fördelen av att vi med större sannolikhet inte kommer att tröttna på varandra i första taget är utbytt mot nackdelen med att bli lämnad ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att vara den som lämnar. Det är en tanke som är underbar att plocka fram när huset är rent, disken står i maskin, det finns mat i kylen och barnen sover. Då dagen därpå bjuder på träning, sällskap och kramar. Först då vågar jag tänka och kommer fram till att jag aldrig, aldrig skulle vilja byta med honom.
 
De övriga tiderna på dygnet är jag inte lika säker.

Bortskämda par

Vi är inte speciellt bortskämda i vårt äktenskap. Jag kommer på mig själv med att gå från det vrak jag var imorse när jag vaknade, utan att direkt ha sovit alls, till en starkade och betydligt gladare person efter ett samtal med min man. Vi fick till en kvart på telefon och det bröts bara en gång. Aldrig kunde jag tro att det skulle vara en definition av lycka i ett förhållande. Att jag för snart 40 månader sedan, den dagen vi sa "ja" till varandra, skulle kunna leva med att inte se in i hans ögon varje dag. Att inte känna hans händer mot min hud alla nätter. Att jag skulle falla utan att han fångade mig och att jag skulle slå sönder mig utan att han vårdare mina sår, tröstade och fick mig att läka.
Det går. Det är inte lätt men det går.
 
Jag ser på er som klagar på varandra över en soppåse, över lite grus i hallen och över att tvätten inte sorterats i rätt färgskala. Ni är osams om att han hänger med grabbarna en kväll i månaden eller att hon snackar i telefon för mycket om kvällarna. Någon kanske jobbar över och då blir det ett jävla liv. Någon kanske tar en tupplur på eftermiddagen om helgerna eller helt enkelt kanske inte orkar laga middag.
 
Vad ni än har för anledningar till småtjaffs så har ni dem för att ni ses för ofta. Ha i tankarna nästa gång ni höjer rösten mot er partner eller spydigt slänger ur er något för den andre att träffas av, att jag avundas er varje dag.