Vinterbadaren

Strax efter öppning stod vi utanför ICA, min dotter och jag. På klädda till tänderna för en förmiddag utomhus skyndade vi oss ut då prognosen varnade för regn senare under dagen. Vi laddade upp med ett flertal rullar MarieKex då den här stan är känd för Lola som full med änder. Hon älskar att mata fåglarna och jag älskar att strosa runt längs Vättern med en kaffe i handen och min dotter i den andra.
 
Just idag råkade jag dock släppa hennes lilla vantbeprydda fingrar för att skicka ett meddelande till min största tjej därhemma. Jag tar en bild ut över vattnet och komponerar en tillhörande text om längtan efter henne och hennes bror. En text om hur vi ska spendera en tid av sommaren här tillsammans allihop, om hur vi ska leka i parken jag nu befinner mig i tillsammans med Lola och lillasyster i magen, om hur vi ska grilla på stranden och bada sent om kvällarna. Jag får med allt jag vet att hon älskar och drömmer om liksom jag gör men jag hinner inte trycka på "skicka" förrän jag ser att min dotter redan gjort slag i saken och springer mot vattnet.
 
Jag vill lugna er en aning nu, det är sandstrand och långgrunt flera meter ut så direkt farligt är det egentligen inte. Men kallt är det, det vill jag lova. Till och med om somrarna blir Vättern aldrig riktigt varm och än är det långt kvar till sommar. Jag vet att jag kommer hetsa henne genom att springa efter så jag tar stora snabba kliv samtidigt som jag säger åt henne att komma tillbaka och åka i kanan. Hon vänder sig om och skrattar åt mig innan hon skuttar rakt ut i vattnet för att avsluta med ett dyk då hon tappar balansen. Jag måste säga att både skorna och overallen var förvånansvärt vattentäta men genom hål för hals och armar strömmade vattnet in. Mina Nike Free är inte vattentäta överhuvudtaget.
 
Nu äter vi MarieKex i soffan efter ett värmande bad i badkaret, utan full vintermundering.



Jag kan inte bättre

Idag har Lola varit sur hela dagen. Ett förbannat gnäll har prytt hennes, annars gulliga ansikte, från att hon bökade och skrek inatt till att hon fick sova i vår säng, vaknade imorse och som en trogen följeslagare hela dagen igenom. Hon har varit arg, sur, ledsen och förbannad. Hon har vägrat sova middag vilket är så olikt henne man kan vara. Nu gnäller hon inte mer, nu sover hon, för natten hoppas jag för mer av det barnet vill jag inte ha idag.
 
Jag känner mig som världens sämsta mamma till henne när hon är så här. Det kanske har skett en hand full gånger sedan hon föddes, nej, jag överdriver inte. Jag vet att jag därför borde ha tålamod med henne för hon är alltid så glad och lätt annars men jag tröttnar direkt. Det är lite som med de stora barnen, jag lixom vet att de kan bättre och har därför inget överseende med bråk.
Självklart förstår jag att något är fel när hon uppför sig illa. Tänder förmodar jag men varken alvedon eller kalla föremål hjälper, och hon äter ju glatt. Jag känner henne inte när hon är sur. Jag sitter maktlös som i en bur och kan inget göra. Mina lama försök gör henne bara argare. Jag är övertygad om att hon ser på mig och tänker precis samma sak som jag gör om henne. "Du kan bättre".
 
Vi har båda fel inser jag nu, vissa dagar kan man bara inte bättre.